JUST GO WITH IT (2011)

DATUM: jun 25

REGI: Dennis Dugan

MANUS: Allan Loeb, Timothy Downing

SKÅDESPELARE: Adam Sandler, Jennifer Aniston, Brooklyn Decker

SYNOPSIS: ”On a weekend trip to Hawaii, a plastic surgeon convinces his loyal assistant to pose as his soon-to-be-divorced wife in order to cover up a careless lie he told to his much-younger girlfriend.”

FILMVALET: Midsommardagen har redan sett ett tungt mästerverk i Blue Valentine och ett ambitiöst äventyr i Super 8. Än fanns det mer sofftid att döda, och det gärna med något helt annat. Snubblade över Just Go With It och kände direkt att lite Sandler, Hawai’i och lättsmält ”komedi” passar helt optimalt som film nummer tre i serien. Inga förhoppningar utan snarare en förväntan att bara få slappna av och få fnissa lite åt gammal klassisk Happy Madison-humor.

OMDÖME: Vilken lättnad och välkommen omväxling. Sandler har nog blivit både äldre (…), aningens smartare och då även en nypa roligare kanske. Jag måste nog erkänna att jag gillar honom ändå – men det kanske jag gör i egenskap av de två tidigare filmernas fortsatta brus i bakhuvudet – där han nu får fungera som en värmespridare i precis rätt läge. Skön film, med fler skratt än brister.

Inget särskilt egentligen alls. Inget att ”skriva hem om”, inget man nödvändigtvis behöver rekommendera utan den finns bara där som ytterligare en sådan där film som man bara kan plocka upp, se och opretentiöst njuta åt i en och en halv timme. Den är rolig här och där, en story som bäddar för naturligt roliga krockar (även fast man som brukligt hela vägen vet hur den kommer att sluta), varm överlag, barnslig som sig bör och har precis rätt färger, moral och tempo. Massa brister kanske, och oklara karaktärer (Swardson och dottern) – men det gör ingenting. Aniston, Sandler och gänget bjuder på vad man väntar sig, plus lite till. Trevligt.

BETYG: 6.5

IMDB-rating: 6.3

/ Filmdagboken

BLUE VALENTINE (2010)

DATUM: jun 25

REGI: Derek Cianfrance

MANUS: Derek Cianfrance, Cami Delavigne

SKÅDESPELARE: Ryan Gosling, Michelle Williams

SYNOPSIS: ”The film centers on a contemporary married couple, charting their evolution over a span of years by cross-cutting between time periods.”

FILMVALET:  En film jag sparat på och liksom inväntat rätt läge att se för att få ut så mycket av den som möjligt. Idag blev dagen. Jag hoppas, tror och vill att den ska vara så bra som jag hört. Och av det jag redan sett så känns det som en lågoddsare att den faktiskt är så bra. Gosling, Williams – kör.

OMDÖME: Helt fantastisk. Allt. Vilka känslor, vilka insatser, vilken satans fin, grym, uppriktig och på alla sätt otrolig film. Rysningar många gånger, överallt. Här finns så många scener som är som poesi, och så många intryck att ta med sig att man inte kan smälta den rakt upp och ner. Så nu blir det till att reflektera. Årets film 2010, inget snack, ge dom Oscars i efterhand – allihopa. King’s Speech?! Inte i närheten.

BETYG: 9.0

IMDB-rating: 7.7

/ Filmdagboken

NO STRINGS ATTACHED (2011)

DATUM: april 25

REGI: Ivan Reitman

MANUS: Elizabeth Meriwether, Michael Samonek

SKÅDESPELARE: Natalie Portman, Ashton Kutcher, Kevin Kline

SYNOPSIS: ”A guy and girl try to keep their relationship strictly physical, but it’s not long before they learn that they want something more.”

FILMVALET: Skälet stavas Natalie Portman. Som efter en sådan succé som Black Swan fortsätter att chocka med filmvalen. Likt kommande Your Highness och Thor känns den här allt annat än right down her alley, hon behöver inte sjunka så ”lågt”. Men å andra sidan kanske hon redan nu kör sin ”De Niro-fas”, det vill säga – fuck it, det är kul att testa något nytt. Det tror jag snarare på än att det handlar om pengar eller dåliga managers och agenter. Men till saken – hon skall alltså nu vara med i en film med den notoriske ärkesopan Asthon Kutcher, och frågan är varför??

OMDÖME: Som föraningen var så tycker jag filmen levererar det den utlovar och att man samtidigt förstår på någon liten nivå där i bakgrunden hur Natta tänkte. Det är ett romantiskt drama kryddat med några roliga moments. Det den dock fokuserar på, och gör ganska bra (även du Ashton, faktiskt), är att måla upp vilka karaktärer vi har att göra med.

Vi får en svår tjej, och en enklare kille som på något sätt i slutändan kommer att leva lyckliga ever after. Det vet vi från början, och genom hela filmen. Det svåra en sådan här film måste göra då är att hålla en intresserad till slutet – att leverera något nytt eller äkta till genren. Det vill jag kanske inte påstå att den gör särskilt fenomenalt, men ändå tillräckligt för att jag skulle hålla mig kvar till eftertexterna och samtidigt fundera på relationer i min egen närhet på ett sätt som den här kärlekresan gett mig ytterligare verktyg att hantera.

Filmen hamnar liksom i den där kategorin som bedöms utifrån vad man förväntar sig, och när det gäller just romcomdrama, så är MVG ungefär en 7a – det är väldigt sällan det blir högre. Jag står fast med min metod att bedöma efter den premissen, istället för att slänga ur sig 4or och 5or (som kritiker ofta gör slentrianmässigt om liknande filmer), för det hjälper ingen, och så dålig är den inte. Och den här håller ungefär vad den lovar, varken mer eller mindre.

Till sist: Just det, Kevin Kline! Det var ett bra tag sen. Han gör en skön roll under comic relief-kategorin som en lagom knarkad pappa genomsyrad av tveksamma moraliska val och uppenbara brister i sin roll som fadersgestalt.

BETYG: 6.5

IMDB-rating: 6.3

/ Filmdagboken

LOLITA (1962)

DATUM: mars 30

REGI: Stanley Kubrick

MANUS: Stanley Kubrick, Vladimir Nabokov

SKÅDESPELARE: James Mason, Sue Lyon, Peter Sellers

SYNOPSIS: ”A middle-aged college professor becomes infatuated with a 14-year-old nymphet.”

BERÄTTELSE: Senaste Kubrick-filmen jag såg, Barry Lyndon, gav jag prefixet ”The Last Kubrick”. Med det syftade jag på att jag trodde mig ha sett alla hans största, vilket kanske är sant. (I min mening, i fallande ordning: 2001, A Clockwork Orange, The Shining, Paths Of Glory, Barry Lyndon, Full Metal Jacket medan jag faktiskt har lite problem att minnas Dr. Strangelove som förmodligen borde klämmas in där i toppen.) Men som jag nu fastnat för denne legend till filmmakare, vill jag ha mer. Allt. Så näst på tur stod Lolita.

En film jag ändå förstått är kontroversiell, eller åtminstone var, då den centrerar kring en ung flicka och äldre mäns förbjudna tillgivenhet till henne. Jag vet även att boken skall vara bra, och att Hollywood inte var/är nöjda med den här varianten utan gjorde en remake i slutet på 90-talet. Den första av kommande diton kanske?

OMDÖME: Peter Sellers! Här går det inte att hymla om något, utan det är lika bra att set the record straight – filmen skulle vara synnerligen plattare utan hans Quilty. Han höjer betyget med ett och ett halvt snäpp, och det i en biroll. Imponerande.

Historien är tidlös (hence the remake?), lagom upprörande och full av tänkvärda partier. Det är faktiskt väldigt intressant att till en början följa Humberts transformation i takt med hur fascinationen för denna anspråkslösa, lekfulla Lolita, långsamt men säkert tilltar. Det är just den som jag misstänker Kubrick blev intresserad av när han läste boken, då han i vanlig ordning gärna fokuserar på människans förändring hela vägen till ett rasande crescendo.

Filmen plockar upp farten med tiden, och mot slutet så vill man att den skall fortsätta ännu längre då den är i sitt esse. Men det gör inte så värst mycket – precis när filmen behöver det plockar Kubrick upp sin trollstav och ger oss ännu ett oförglömligt slutnummer. Att det sen är ett väntat och till och med förannonserat slut, gör det än mer häftigt att det faktiskt funkar så bra.

Men, som sagt, Peter Sellers. Där har du alla anledningar i världen att se den.

Till sist: Med denna färska, och ytterst nödvändiga, reminder om Sellers storhet så blir det med säkerhet Dr. Strangelove som blir Filmdagbokens andra re-review. Som jag ser fram emot det…

BETYG: 8.0

IMDB-rating: 7.8

/Filmdagboken

GROUNDHOG DAY (1993)

DATUM: mars 29

REGI: Harold Ramis

MANUS: Harold Ramis, Danny Rubin

SKÅDESPELARE: Bill Murray, Andie MacDowell, Stephen Tobolowsky

SYNOPSIS: ”A weatherman finds himself living the same day over and over again.”

BERÄTTELSE: Filmdagbokens första riktiga re-review. Började fundera på den när det faktiskt var Groundhog Day för lite mer än en månad sen. Då var den plötsligt på tapeten överallt och jag antar att det är så varje år. Men för egen del har jag knappt ägnat den en tanke sen jag såg den första gången hos Karlanders i mitten av 90-talet. Under den här perioden verkar filmen ha gått och blivit kult – som en fanbärare för svart komedi när den är som ljusast.

Som jag vill minnas det såg vi den flera gånger om och om igen, det var liksom standardfilmen när man var där och lekte. ”Måndag Hela Veckan” och Bill Murray – det är barndomsminnen det. Men kanske själva begreppen mer än snarare faktiska minnen.

OMDÖME: Underbart att upptäcka den på nytt. Mindes nästan ingenting utan det som kändes familjärt var själva känslan och den är lika bra som den är unik. Fortfarande. Bill Murray verkar ha fått hyfsat fria tyglar att improvisera, i vilket fall är hans stil helt egen och som skräddarsydd för rollen i sig och för åttiotalskomedier (förlåt, 90-tal) i stort.

Självfallet är själva uppvaknandet 0600 varje morgon, till tonerna av Sonny and Chers ”I Got You, Babe”, det jag minns mest från förr. Inte så konstigt då det händer flest gånger i filmen, men det är en väldigt kraftfull scen värd att minnas ändå. Den blir på något sätt bilden av hela den fantastiska historien och symbolen för filmen och dess banbrytande sätt att bygga om konventionerna för hur en storyline skall följas.

Det är faktiskt lite filmhistoria det här, tro det eller ej. Även om vissa inslag är lite föråldrade, så tycker jag den kännetecknar en era av film på ett sätt få andra gör. En gång per år lagom till den 2a februari? Varför inte.

BETYG: 8.0

IMDB-rating: 8.2

/Filmdagboken