Inlägg märkta ‘based on a true story’


DATUM: april 11

REGI: Hannes Holm

MANUS: Hannes Holm

SKÅDESPELARE: Bill Skarsgård, Peter Dalle, Josefin Ljungman

SYNOPSIS: Martin från, höghusprojekten på Lidingö, får mot förmodan slippa undan sin ångesttyngda vardag i hemmet för att under sommaren 1975 jobba på krogen i Sandhamn, där han möter en spännande värld av möjligheter, skummisar och kärlek.

BERÄTTELSE: Skulle välja en film för häng med Ulrika. Stod mellan den här och Rabbit Hole, men valet kändes inte svårt. Rabbit Hole sparas till en dag då man av nån anledning känner för att bli tyngd och må dåligt, i sällskap av bra skådespelare. Hade inte hört mycket om den här, men trailern var lovande så det var bara att köra. Kanske en svensk film värd att rekommendera för en gångs skull.

OMDÖME: Jo, men varför inte. Som helhet är det en hyfsad film, tro det eller ej. Den har det där jag avskyr så mycket med svensk film, men samtidigt beundransvärda delar spritt där omkring.

Som vanligt har svensk filmindustri en obscen läggning att alltid välja filmer som är för självreflekterande och upptagna med att visa typiskt svenska beteenden och egenheter. Och detta pakteterat på ett sätt som får uttrycket ”in your face” att verka otillräckligt. Så även den här. Problematiken ligger inte i att det är tradigt med svenskhet, utan snarare att det aldrig sker mellan raderna – som om att de alltid missar den mest grundläggande stenen i berättarteknik, nämligen – show, don’t tell. Och oftast är det bara en massa telling.

Men vad filmen gör bra är främst tre saker: Peter Dalle, 70-talet, fotot. Och dessa tre tillsammans knuffar upp intrycket till väl gödkänt – för att vara en svensk film.

Till sist 1: Bill Skarsgård. Hajade inte förrän i eftertexterna att vår huvudroll Martin var en del av Skarsgård-klanen. Och jag måste säga att förhoppningarna på Bill känns mer spännande än sina bröders. Känslan som är speciell för Bill är att han faktiskt verkar ha en bredare repertoar.

Till sist 2: Jaha, det var det här som var Sandhamnsligan. Hade helt undgått mig. Och jag som är en sucker för based on a true… Intressant. +0.5.

BETYG: 7.0

IMDB-rating: 7.3


/ Filmdagboken


THE WAY BACK (2010)

Publicerat: april 3, 2011 i Review
Etiketter:, ,

DATUM: april 3

REGI: Peter Weir

MANUS: Peter Weir, Keith R. Clarke

SKÅDESPELARE: Jim Sturgess, Colin Farrell, Ed Harris och Gustaf Skarsgård

SYNOPSIS: Siberian gulag escapees walk 4000 miles overland to freedom in India.”

BERÄTTELSE: Märkte den när jag bläddrade i Empire här om dagen. En film som annars har kommit till våra biotablåer relativt obemärkt, vilket ofta tyder på att det kanske inte är så mycket att se. Men det som fick mig intresserad var faktumet att Gustaf Skarsgård är med, och det är ju alltid kul med svenska Hollywoodexporter. Dessutom så fyller den hål som Pianisten gjorde mig uppmärksam på – nämligen den sovjetiska delen av ockupationen av Polen, med Gulag och sibirien och hela den biten. Bra allmänbildning helt enkelt! Sågs på Sergel en regntung söndag.

OMDÖME: Ja du, synopsisen säger det så bra. För mer än så är det inte – en road movie utan varken bilar eller vägar. En lång, långsam, tyst, händelselös vandring mot det givna och, efter hand, allt mer efterlängtade slutet. Den håller måttet då man inser att det här möjligtvis har hänt, mer eller mindre, som det gör i filmen. Då är det historien och de riktiga människorna som försökte smita undan gulags grepp man tänker på och känner med, och så klart är det i sig en oerhört imponerande uppvisning i mänsklig vilja att överleva.

Men problemet är skådisarna, manuset och regin. Om man känner nåt för de ”riktiga” människorna så får man inga vidare band till de som spelar dem – eller försöker spela dem. Harris är väl egentligen den enda som kan lämna det här bakom sig med hedern i behåll, medan Farrell nog borde se sig i spegeln en gång extra innan han försöker göra en ”Bale” igen.

Nej, det här var inget mästerverk. Misstänker att boken den är baserad på dock kan vara hästlängder intressantare, men om du inte har tid för sån lyx så funkar filmen ok, du får i alla fall fina naturbilder i 2 timmar och 15 minuter.

BETYG: 6.5

IMDB-rating: 7.4


/Filmdagboken

THE PIANIST (2002)

Publicerat: mars 28, 2011 i Review
Etiketter:, , ,

DATUM: mars 28

REGI: Roman Polanski

MANUS: Ronald Harwood, Wladyslaw Szpilman

SKÅDESPELARE: Adrien Brody, Thomas Kretschmann, Frank Finlay

SYNOPSIS:A Polish Jewish musician struggles to survive the destruction of the Warsaw ghetto of World War II.”

BERÄTTELSE: Pianisten. En film jag tills alldeles nyligen förväxlat med eller åtminstone placerat  i samma fack som Den Engelska Patienten – det vill säga filmer som på förhand känts som typiska ”mamma-filmer”, något tråkigt för vuxna. Förmodligen hade det något att göra med att jag endast var runt 13 år då jag kom på den här kategorin och allt som inte var Independence Day eller Jurassic Park fick glatt trängas där i likt packade sillar.

Med ”Patienten” visade det sig sent omsider att jag var fel ute. En bra film, är en bra film, kategorier överflödiga. Chansen att jag känner likadant efter Pianisten är med andra ord betydande. Dessutom får den ju hjälp på traven av orsaker som att den fokuserar kring verkliga händelser och att Polanski regisserar – sånt gillar vi.

OMDÖME: Krig, drama, tragik, musik. Ghettot i Warsawa har mig veterligen inte fått spela huvudrollen i en andra världskrigsfilm förr, detta i en lika viktig som djupt tragisk historia som måste få berättas. Filmen innehåller mycket och gör det mesta imponerande väl. Bäst av allt, tillika filmens ryggmärg, är Polanskis bildspråk och rättframma sätt att hantera det omänskliga i krig och det mänskliga i viljan att överleva.

Historien förstärks också med hjälp av musiken som ett typ av verktyg och som en symbol för det sista, ogreppbara halmstrået av normalitet. Allt framstår så banalt i förhållande – människan är så enkel och kan göra så mycket gott, men i andra änden är det totalt omvänt. Och man hinner känna och tänka så väldigt mycket där emellan.

Se den.

Till sist 1: Szpilman – based on a true story. Då växer alltid en film i mina ögon. Måste kolla upp.

Till sist 2: Brody tror jag är med i varje scen, vilket inte är lika vanligt som man kan tro. Han får liksom bära allt, men ändå inte – bilderna omkring honom gör det istället allt som oftast. Ett klassiskt Polanski-grepp? Måste också kolla upp.

BETYG: 8.5

IMDB-rating: 8.5 (IMDB Top 100 #53)

/Filmdagboken


MARY & MAX (2009)

Publicerat: mars 23, 2011 i Review
Etiketter:, , ,

DATUM: mars 23

REGI: Adam Elliot

MANUS: Adam Elliot

SKÅDESPELARE: Philip Seymour-Hoffman, Toni Colette, Barry Humphries

SYNOPSIS: A tale of friendship between two unlikely pen pals: Mary, a lonely, eight-year-old girl living in the suburbs of Melbourne, and Max, a forty-four-year old, severely obese man living in New York.”

BERÄTTELSE: Otroligt slumpmässigt val av film den här gången. Som vanligt när det är en ”nattfösare” vill man ju inte se något man tror sig gilla väldigt mycket eller en klassiker som förtjänar mer respekt än att man blir trött och somnar ifrån den. Därav blev det inte Pianisten den här gången heller, utan en film som jag hittade efter lite hdbits-scrollande som verkade lovande. Aldrig varit något vidare fan av clay-art, men betyg och skådespelare fick validera valet.

OMDÖME: Hjärtekrossande, skärande och värmande i symfoni. En sann historia symboliserad via uttrycksfulla lergubbar i stop-motion, noga färgsatta miljöer och väl avvägd balans mellan komedi och drama. Människoödet hos två vitt skilda personer (Mary, liten flicka i Australien som har svårt att passa in, och medelålders Max, ensamvarg med Aspergers mitt i New York) flätas samman av slumpen och man får följa denna kontakt dem emellan över en period på 20-30 år. Men det viktiga är inte tidsspannet utan hur de faktiskt når varandra, avståndet till trots, och vilken inverkan det får dels på deras personligheter och även deras val i livet. Stark på sina håll, charmig på bred front och lika mjuk som rå där det behövs.

Rekommenderas varmt, men kanske främst för dig som är i behov att stanna upp och känna.

Till sist 1: Gör inte Hoffman en väldigt övertygande ”New York mid-fifties-jewish-person”-röst, till den grad att man knappt tror att det är han?

Till sist 2: Väldigt bra portätt av Asperger Syndrome om inte annat.

BETYG: 8.0

IMDB-rating: 8.2