DATUM: feb 24
REGI: Xavier Beauvois
MANUS: Xavier Beauvois, Etienne Comar
SKÅDESPELARE: Lambert Wilson, Michael Lonsdale, Olivier Rabourdin
SYNOPSIS: ”Under threat by fundamentalist terrorists, a group of Trappist monks stationed with an impoverished Algerian community must decide whether to leave or stay.”
BERÄTTELSE: Kulturrulle dekorerad med en massa palmblad från diverse festivaler – och det är ungefär vad jag förväntar mig också. Det vill säga ett djupt, komplext och uppriktigt människodrama. Som synopsisen ovan antyder förväntar jag mig en intellektuell resa med fantastisk dialog.
OMDÖME: (varning, det blir lite utdraget här…) Ibland ger man en 7a med mersmak, som när man inte riktigt väntar sig det, och ibland blir det så här, med lite bitterhet. Som att man väntat sig en nivå till. Till att börja med tycker jag att den är för självmedveten och lite ”full of it self” – berättartekniken blir så övertydlig att man undrar om de faktiskt ämnade att man skulle tänka på det medan man såg den. Ja, den är vacker, den låter vackert, historien är rörande och skådespelarna gör fantastiska insatser (Lonsdale! Som munkat framgånsrikt förut.) med de karaktärer de gestaltar, men den är inte vad jag hoppades.
Eller trodde. Jag såg framför mig en film där jag skulle fascineras över deras resonerande, dessa insiktsfulla, tillika fridfulla, män som bär en annan insikt om livet än oss vanliga dödliga. Men jag känner inte att de gör några särskilt nobla val eller något utöver det vanliga, de agerar fullt normalt. De är ju trots allt munkar, så de agerar som munkar.
Så medan jag satt och väntade på en vändning eller att den skulle väckas till liv, förstod jag att det här handlar mer om människan och dennes tro och därmed insåg att den här filmen nog inte är gjord för en sån som jag. Den riktar sig mer till någon som antingen aldrig förstått sig på tro förut och som därmed kan bli träffade och tycka dessa män är fantastiska som gör dessa val och går igenom samma kval, eller, tvärtom, den som är djupt troende och känner brödraskapet och är familjära med vad de ställs inför. Inte för någon som är mittemellan.
Jag vet inte, jag kanske inte är tillräckligt djup eller medmänsklig, eller så var det att jag såg The Next Three Days precis innan och var därmed i fel mode… Men helt ärligt skulle filmen vinna på att minska på alla de målande sakrala passagerna, och istället låta gubbarna sitta och prata ut.
När eftertexten kom, så växte den ett betygssnäpp – där kom det några textsnuttar som rättfärdigade filmen och gav den en tyngd jag inte hade förutsett eller visste på förhand.
BETYG: 7.0
IMDB-rating: 7.6
Filmdagboken 