Inlägg märkta ‘såg på bio’

BRIDESMAIDS (2011)

Publicerat: augusti 7, 2011 i Review
Etiketter:,

DATUM: aug 7

REGI: Paul Feig

MANUS: Kristen Wiig, Annie Mumolo

SKÅDESPELARE: Kristen WiigMaya RudolphRose Byrne

SYNOPSIS: ”Picked as her best friend’s maid of honor, lovelorn and broke Annie looks to bluff her way through the expensive and bizarre rituals with an oddball group of bridesmaids.”

FILMVALET: Om Danny McBride är Hollywoods roligaste man just nu, Your Highness till trots – så är Kristen Wiig hans kvinnliga dito. Om sanningen ska fram så har hon varit det i ett par år, och jag är osäker på om jag faktiskt tyckt någon har varit bättre på det hela taget. På SNL har hon levererat sjukt roliga sketcher och på senare tid även börjat dyka upp i filmer. Den här skriver hon till och med, så det här måste bli bra.

En tjejfilm? Det tror jag verkligen inte. Skall däremot bli intressant att se om det finns fler tjejer i Wiig’s kaliber.

OMDÖME: Bridesmaids är en komedi för alla. Framförallt alla som kan känna igen (och våga skratta åt) kvinnostereotyper.

Wiig är så rolig man hoppas på. Storyn tillräckligt rik på nya ingredienser och tillsammans med en hög igenkänningsfaktor – framkallas det både skratt och värme. Det är uppfriskande och modernt att göra en film så här – en kvinnlig ensemble men med en målgrupp som sprider sig över till ”oss andra”.

Mycket kretsar kring huvudrollen Anne. Det får den gärna göra, för det är hon som är mest humor. Men det härligaste i det hela är att humorn sträcker sig längre än vad den brukar. Jag kommer säga det, även fast det kanske är lite anti-PK – avföring, barnslig humor, in your face-snusk kan göras av tjejer också.

En vanlig komedi kanske, ingen speciellt som Submarine, eller genrebrytande som Tucker and Dale. Utan mer en Hollywoodosande bio-mainstream-succé – men så skönt att dessa fortfarande kan göras bra och med finess. Så fortsätt skriv Kristen, jag ser nästa också.

BETYG: 7.5

IMDB-rating: 7.5

/Filmdagboken

Annonser

SUPER 8 (2011)

Publicerat: juni 25, 2011 i Review
Etiketter:, , ,

DATUM: jun 25

REGI: J.J. Abrams

MANUS: J.J. Abrams

SKÅDESPELARE: Elle Fanning, Amanda Michalka, Kyle Chandler

SYNOPSIS: ”After witnessing a mysterious train crash, a group of friends in the summer of 1979 begin noticing strange happenings going around in their small town, and begin to investigate into the creepy phenomenon.”

FILMVALET: Super 8 har promotats som filmen som kanske kan ha allt. Den har Spielberg (producer), den har Hollywoods go to guy no.1 för tillfället – J.J. Abrams och den har det mytomspunna Amblin-täcket hängande över sig. Ett massivt PR-arbete har snyggt dolt och ömsom gett oss de exakta portionerna information och bilder för att hålla oss på tårna.

Den vill vara ET, den vill ta tillbaka storfilmer från 80-talet och ge den typ av upplevelse och mystik som föder klassiker. Jag fullkomligt älskar tanken, men det blir svårt. Mycket lovat, hälften vunnet?

OMDÖME: Intressant film och intressant resultat. Här är en film med till synes alla ingredienser på plats för att göra den till något alldeles extra. Men istället för ”ET of 2011” blir den ”en OK rulle som kom ut 2011”.

Den försöker frammana en anda från en era som gett oss så många minnen. Men det blir tyvärr lite för artificiellt. Man inser efter ett tag att de faktiskt faller på att mallen får göra för mycket av jobbet – och det originella uteblir som konsekvens. Tråkigt men sant. Filmen blir mer som ett experiment om det verkligen går att kopiera saker och ting rakt av på film, och svaret är nja.

Den är OK. Mytologin är så där och leveransen inte perfekt. Men om man istället ger den en chans som en ungdoms-/barnfilm så växer den några snäpp. Förhoppningsvis lyckas den väcka äventyrs- och skaparlusten hos unga till den grad att åtminstone några ur generation sent 90 och tidigt 00 kommer minnas den länge framöver. Men för oss som redan har sett ”det” förut, når den inte ända fram.

Till sist: Halsbandet i slutet. Really?!

BETYG: 7.0

IMDB-rating: 7.8

/ Filmdagboken

THE TREE OF LIFE (2011)

Publicerat: maj 29, 2011 i Review
Etiketter:, , ,

DATUM: maj 30

REGI: Terrence Malick

MANUS: Terrence Malick

SKÅDESPELARE: Brad Pitt, Jessica Chastain, Sean Penn

SYNOPSIS: The story centers around a family with three boys in the 1950s. The eldest son witnesses the loss of innocence.”

FILMVALET: Om inte årets, så åtminstone en av vårens allra mest hajpade filmer. Det har tisslats och tasslats om den länge, men det har varit sparsamt med handfast info, allt i hemlighetsmakaren Malicks tradition. Så bubblan har riskerat att explodera om den inte levererar. Men samma bubbla varken imploderade eller exploderade, utan förblev intakt och den gick och vann Guldpalmen i Cannes istället.

Med tanke på tidigare filmer jag sett av den gode Terrence (Tunna Röda Linjen och Days Of Heaven) tror jag mig nu vara säker på vad jag kommer få se. Jag stack ut hakan senast och hyllade honom som en sann auteur – med en behandling av naturen, det naturliga hos människan och en sparsam dialog som ryggmärg. Så jag är redo. Bio på mors dag. Saga var platsen.

OMDÖME: Ambitionen vet inga gränser. Malick greppar här efter så mycket, att ens försöket är värt en stående ovation – att han sedan även lyckas med det, resulterade i alla fall i en spontanapplåd i Sagas Salong 2. Här är pretentionen att omfamna livet självt i ett utförande och en omfattning som liksom gör att samlingsnamnet ”film” blir otillräckligt. Det här är något annat, och kanske bör bedömas därefter.

Berättarstilen känner vi igen, här uppskruvad till max och dragen till sin spets i form av de oändliga klippen, zoomningarna och den utspridda, och ytterst tillfälliga dialogen. Jag kan säga det redan nu, så får vi det överstökat: det är på sina håll för mycket. Alldeles för mycket. Jag sitter och undrar om Malick har tappat det då ytterligare en poänglös inzoomning fokuserar på en tapet, en panorering inte ger oss något nytt och skärmen går till svart för trettionde gången. När man då i samma veva lägger på den obegripligt cheesiga voice-overn – där en viskning med jämna mellanrum levererar till synes slumpartade ord – kan jag inte annat än skruva mig obekvämt djupare ner i stolen.

Men det här är konst. Det får vi inte glömma. Det är som att samla flera konstarter i ett, från opera, teater, tavlor till poesi och fotografi – och den här gången hamnade det på en duk. Den gör sig bra där, men jag tror inte alla är beredda på det. Ser man den som en film så får man sanslöst foto, otroliga skådespelarinsatser, vacker musik och en effektfullt levererad poäng – det kan nog många se. Om man orkar sitta kvar. Om så är fallet så kan man hoppas att folk lyckas njuta av den som något mer och i upplevelsen som då erbjuds, är öppna för att låta sig bli träffad av det vackra, tidlösa och enorma som är liv. Men balansen är hårfin.

Tempot är lågt, fyllscenerna många och ditt intellekt och ditt personliga engagemang sätts på spel. Det blir utmanande, men i slutändan belönande. Malick har, mästerligt nog under resans gång, fått mig att lägga ner sågen (vässad och klar) tryggt i verktygslådan lagom till dess att poängen varsamt styrs in, och det med en enda liten mening. Allt är förlåtet och syftet klarnar. Jag förstår hans uppsåt. Han må vara trägen i sin uppbyggnad, till den grad att man undrar om han underskattar oss som medmänniskor. Men det är trots allt värt det.

Jag kan komma med förslag på vad som skulle kunna göra filmen ”bättre”, eller ”effektivare” (för som film hade den kunnat vara båda delar) men det är inte min plats. Det här är ett konstverk och om Malick hade just det som sin intention så vill jag inte antasta det. Det skulle vara som att tycka att Picasso borde valt blått där han istället målade grönt.

Till sist: Aldrig har jag haft svårare att välja ett betyg, och aldrig har jag heller svängt så mycket under en films gång. Det ligger nog i filmens natur, men det gör det inte enklare.

Till sist 2: En sak är dock säker – Malicks klipparteam har aldrig haft en mer välförtjänt semester än den dom har just nu.

BETYG: 8.0

IMDB-rating: 7.9

/ Filmdagboken

THE WAY BACK (2010)

Publicerat: april 3, 2011 i Review
Etiketter:, ,

DATUM: april 3

REGI: Peter Weir

MANUS: Peter Weir, Keith R. Clarke

SKÅDESPELARE: Jim Sturgess, Colin Farrell, Ed Harris och Gustaf Skarsgård

SYNOPSIS: Siberian gulag escapees walk 4000 miles overland to freedom in India.”

BERÄTTELSE: Märkte den när jag bläddrade i Empire här om dagen. En film som annars har kommit till våra biotablåer relativt obemärkt, vilket ofta tyder på att det kanske inte är så mycket att se. Men det som fick mig intresserad var faktumet att Gustaf Skarsgård är med, och det är ju alltid kul med svenska Hollywoodexporter. Dessutom så fyller den hål som Pianisten gjorde mig uppmärksam på – nämligen den sovjetiska delen av ockupationen av Polen, med Gulag och sibirien och hela den biten. Bra allmänbildning helt enkelt! Sågs på Sergel en regntung söndag.

OMDÖME: Ja du, synopsisen säger det så bra. För mer än så är det inte – en road movie utan varken bilar eller vägar. En lång, långsam, tyst, händelselös vandring mot det givna och, efter hand, allt mer efterlängtade slutet. Den håller måttet då man inser att det här möjligtvis har hänt, mer eller mindre, som det gör i filmen. Då är det historien och de riktiga människorna som försökte smita undan gulags grepp man tänker på och känner med, och så klart är det i sig en oerhört imponerande uppvisning i mänsklig vilja att överleva.

Men problemet är skådisarna, manuset och regin. Om man känner nåt för de ”riktiga” människorna så får man inga vidare band till de som spelar dem – eller försöker spela dem. Harris är väl egentligen den enda som kan lämna det här bakom sig med hedern i behåll, medan Farrell nog borde se sig i spegeln en gång extra innan han försöker göra en ”Bale” igen.

Nej, det här var inget mästerverk. Misstänker att boken den är baserad på dock kan vara hästlängder intressantare, men om du inte har tid för sån lyx så funkar filmen ok, du får i alla fall fina naturbilder i 2 timmar och 15 minuter.

BETYG: 6.5

IMDB-rating: 7.4


/Filmdagboken

TRUE GRIT (2010)

Publicerat: mars 2, 2011 i Review
Etiketter:, ,

DATUM: mars 2

REGI: Joel Cohen, Ethan Coen

MANUS: Joel Coen, Ethan Coen, Charles Portis

SKÅDESPELARE: Hailee Steinfeld, Jeff Bridges, Matt Damon

SYNOPSIS: ”A tough U.S. Marshal helps a stubborn young woman track down her father’s murderer.”

BERÄTTELSE: Spontanbio på Sergel. Gillar Coenbröderna så klart, även om jag tycker No Country For Old Men var lite överskattad. Den här kändes på förhand rätt trevlig, innehållandes rätt ingredienser för att lyckas. Samt att bra modern western (Undantag för Jesse James (8.5), om man nu får kalla den western…) inte direkt hör till vanligheterna. Ska bli kul att se Steinfeld, som man hört så mycket om.

OMDÖME: Väldigt charmig och speciell film. Jag kom på mig själv att gilla den redan medan jag såg den, som att jag bestämde mig innan den var klar. Men så är det ibland – filmen svarar mot förväntningar och förhoppningar på ett sådant sätt att man bara blir glad, helt enkelt. Bra dialog, manus och karaktärskemi, som brukligt för The Coens, och skådespelarinsatser utöver det vanliga: Steinfeld är förbannat imponerande, Damon gör en härligt avskalad do-gooder med perfektion och Bridges gör det vi vet att han kan – vara full, bräkig men ändå bräcklig.

Den försöker varken vara för episk eller för svår, det hade förmodligen satt krokben på hela projektet, utan Coenbröderna balanserar allt perfekt så att den får bli den där lilla filmen, i stort format, som man kommer minnas ett tag framöver. Bravo.

BETYG: 8.5

IMDB-rating: 8.1