Inlägg märkta ‘sci-fi’

SOLARIS (1972)

Publicerat: juli 10, 2011 i Review
Etiketter:, , , ,

DATUM: jul 10

REGI: Andrey Tarkovskiy

MANUS: Stanislaw Lem (novel), Fridrikh Gorenshtein(screenplay)

SKÅDESPELARE: Natalya BondarchukDonatas Banionis and Jüri Järvet

SYNOPSIS: ”The Solaris mission has established a base on a planet that appears to host some kind of intelligence, but the details are hazy and very secret. After the mysterious demise of one of the three scientists on the base, the main character is sent out to replace him. He finds the station run-down and the two remaining scientists cold and secretive. When he also encounters his wife who has been dead for seven years, he begins to appreciate the baffling nature of the alien intelligence.”

FILMVALET: Jag och Calle brukar prata en hel del film och även om vi ofta är överens, så kan det nog hända så att jag inte är riktigt lika kulturig av mig. En sådan film som jag länge haft ögonen på, och som Calle varmt rekommenderat är just Solaris. Den känns på förhand så omhöljd av finkultur och klassikerstatus – en det är sådan film som en ”riktig” filmkritiker måste hylla.

Den dök upp på tapeten dels när vi snackade om vilka bra filmer man missat för ett tag sedan, men allra senast under en natt då vi rullade hatt och diskuterade all time favorites. Där jag nämnde 2001, så pratade han sig varm om Solaris och hyllade tempot, Tarkovsky och stämningen. Jag litar på Calle och vill att den ska vara allt han säger, men är ändå lite försiktig – det är ju inte varje dag man kollar rysk 70-tals sci-fi liksom.

OMDÖME: Så klart det är ett mästerverk. Ingen tvekan. Det som slår mig mest med den här typen av film, och när något bär en sån här status, så är det att de ofta inte liknar något annat – att det är mindre film, och mer konstverk. Den här är som en bok på film. Och en mycket bra sådan.

Tempot som Calle hyllade är på sina håll lite av en fars, men jag förstår samtidigt meningen. Man behöver all tid som erbjuds för att hinna reflektera och ta in allt. Den har trots allt ett djup och exitstensialistisk vinkel som engagerar. Faust, Dostojevskij, Freud med flera får vara med och förklara vad vi går igenom och det känns helt naturligt för här filosoferas det på en avancerad nivå. Men den är också njutbar på andra sätt så klart.

Den vilar på det klassiska science fiction-temat att ute i rymden spelar din hjärna ett spel med dig och du blir påverkad av saker som inte går att förklara. 2001 (9.5), Event Horizon (8.0), Sphere (6.5), Moon (9.0), Sunshine (8.0) mfl gör samma sak med olika framgång, men det är en pastime jag älskar. Det som rakar av lite poäng är den faktiskt kan vara just lite för långsam, samt att språket tvingar dig att ständigt glo på undertexten istället för bilden – vilket naturligt sätter käppar i hjulet. Och det är mycket dialog, och som sagt, svåra ämnen.

En annan sak är Tarkovskys regi och hur han har valt att framställa karaktärerna och framförallt hur de interagerar med varandra. Det känns som teater, där det gärna ska vara svårt och krystat när två personer pratar. Det är lite onaturligt att de aldrig skall se varandra i ögonen, ständigt röra på sig, och ofta stå med ryggen mot varandra – det gör att den känns lite för självreflekterande, medveten och douchig.

Men den ryska svårstämningen till trots, så är det här en given klassiker – se den när du har tid, energi och suget för något substansrikt.

BETYG: 8.5

IMDB-rating: 8.0

/ Filmdagboken

Annonser

SOURCE CODE (2011)

Publicerat: juli 9, 2011 i Review
Etiketter:,

DATUM: jul 9

REGI: Duncan Jones

MANUS: Ben Ripley

SKÅDESPELARE: Jake Gyllenhall, Vera Farmiga, Michelle Monaghan

SYNOPSIS: ”An action thriller centered on a soldier who wakes up in the body of an unknown man and discovers he’s part of a mission to find the bomber of a Chicago commuter train.”

FILMVALET:  Duncan Jones (son of David Bowie) gjorde den bästa science fiction-filmen i modern tid år 2009. Moon (9.0) var hans debut. Bättre start får man leta efter, så pressen på honom och förväntningarna är skyhöga. Jag tror inte han har något problem att leverera.

Ända sedan jag hörde om Source Code har jag följt och läst om den var än jag kunnat och efter denna research tror jag att den här filmen är right down my alley. Förväntar mig inte Moon-bra, men väl smart sci-fi, snygg produktion och ett typ av kännetecken som Jones filmer förhoppningsvis alltid kommer bära.

OMDÖME: Det är så här man gör en sci-fi-thriller gott folk. Och det är så här man framgångsrikt rider på ”Inception-vågen” – här har The Adjustment Bureau och Limitless till exempel mycket att lära. Den är smart, tankeväckande, snygg, överraskande, tajt och genuint bra. Duncan Jones kan stolt sätta upp film nummer två på CVt under ”very good stuff I made”.

Jag älskar filmer som, när den går till end credits, får en att vilja se om den direkt. Jag kan kanske inte säga att slutet var helt oväntat, men det levereras en känsla som är intensiv och vibrerande. Härligt. Men den börjar även bra, där man blir medryckt i en Hitchcocksk stämning från ruta ett.

Det bästa med filmen är ju så klart själva sci-fi-biten, men jag måste säga att jag är väldigt positivt överraskad av Jake Gyllenhall. Det som kändes som en chansning innan, visade sig vara ett lyckat drag – han är klippt och skuren för att bära den här filmen. Han får även duktig hjälp av Vera Farmiga, som spelar sin karaktär på ett sätt som är väldigt imponerande. Snacka om att lägga till mer till rollen endast genom kroppsspråk och ton på rösten. Stort bravo till henne, ett större till Jake och allra störst till Duncan.

BETYG: 8.0

IMDB-rating: 7.7

/ Filmdagboken

THE ADJUSTMENT BUREAU (2011)

Publicerat: juni 10, 2011 i Review
Etiketter:, ,

DATUM: jun 9

REGI: George Nolfi

MANUS: George Nolfi, Philip K. Dick

SKÅDESPELARE: Matt Damon, Emily Blunt, John Slattery

SYNOPSIS: ”The affair between a politician and a ballerina is affected by mysterious forces keeping the lovers apart.”

FILMVALET: Hyfsat het film sådär på förhand. Damon, lite mystik, g-men, alternativ verklighet – som en Inception-klon eller en effekt av densamma. Så självklart har den varit på radarn ett tag. Men förhoppningarna på den fick sig en törn så fort den kom ut, där kritiker mumlade lagom högt i en typ av besvikelse att den inte nådde högre. Men jag misströstar inte. Med viss förbehållning för att dessa filmer snarare gör en just besviken, än att den faktiskt är dålig i ordets bemärkelse – så är den ändå värd en ärlig chans.

OMDÖME: Någon pannkaka är det ju självfallet inte – men kanske en crepes. Steget över. Här har vi en film (baserad på en novell) som har ett grymt uppslag och börjar lovande – men dribblar långsamt och stadigt bort sig på flera punkter. Den har hål, den ger inte sig själv en seriös chans samtidigt som den ger sig på en slags existensialism som tyvärr borde lämnats därhän.

Frågorna är många. Inte för att filmen är komplex, utan för att valen snarare inte backats upp ordentligt. Allt från saker i mytologin (hattarna och vattnet) till Damons bristfälliga försök att få reda på mer och – ett av de största hålen – varför Blunt inte bara söker upp ”sitt livs kärlek”, en person som i allra högsta grad är offentlig, på tre (3!) år. Det finns mer, men jag ser inte poängen i att spoila då den på ett sätt trots allt är sevärd. Här finns det bra skådespelarkemi och en (till en början) snygg romans – men manuset tillåter inte att saker och ting utvecklas till den nivå de är värda.

Jag har problem med att dom inte försökte göra det här till något större, tyngre. Den blir för lättvindig och lutar mer åt en film som handlar om religiösa aspekter snarare än det som faktiskt är ballt – det krökta rummet. Hade dom bara gjort en film med samma dörrpassage-sci-fi, med samme Damon, men utan ”The Chairman” hade den här kunnat lyfta långt mer. Too bad helt enkelt.

Slutligen ska väl nämnas i ett forum som detta att den är snygg, lite tankeväckande på sina håll och den trots allt ger en och en halv timmes underhållning. Inte illa pinkat för en crepes.

Till sist: Jag kan tänkta mig att novellen är grym.

Till sist 2: Hur går det för Damon nu egentligen? Hereafter, Invictus, den här? Just det ja, True Grit… Han är ofta bra själv, men vad gör det när resten sviktar.

BETYG: 6.5

IMDB-rating: 7.1

/ Filmdagboken

2001: A SPACE ODYSSEY (1968)

Publicerat: februari 27, 2011 i Review
Etiketter:, ,

DATUM: feb 27

REGI: Stanley Kubrick

MANUS: Stanley Kubrick, Arthur C. Clarke

SKÅDESPELARE: Keir Dullea, Gary Lockwood, William Sylvster

SYNOPSIS: Mankind finds a mysterious, obviously artificial, artifact buried on the moon and, with the intelligent computer HAL, sets off on a quest.”

BERÄTTELSE: Förmodligen den största mammuten av kultrullar och artefakter inom filmvärlden som finns – och jag har inte sett den. Till nu. Så pass mycket film jag ändå har sett, har jag blivit träffad av referenser (stenen, aporna, HAL mm.) till höger och vänster så ofta att jag tror mig ha ett grepp om det hela. Men jag förväntar mig samtidigt allt och inget, och förbereder mig på att både granska och uppleva. Men måste erkänna att jag är lite rädd för att bli besviken…

OMDÖME: Magi. Men det tog ett litet tag. Först ska man ta sig förbi faktumet att man ser 2001: A Space Odyssey och förväntningarna som följer. Sen måste man sluta analysera, och till sist, innan man kan börja njuta fullt ut, är det dags att släppa ”vad häftigt att dom gjorde det här, och tänkte så redan 1968”-tänket. Efter det är man redo.

Den är så värd sin plats i filmhistorien som den kan bli. Kameratekniken och specialeffekterna är geniala (1968!). Utvecklandet av historien än mer så. Kubrick öppnade upp ett helt nytt medium känns det som – film är inte längre bara en historia med några skådespelare, en början, en dialog och ett slut – utan så mycket mer. Ett flöde av intryck snarare. Man vet inte vad man ska vänta sig, men det är bara att hänga med. Som ett konstverk.

Man kanske måste vara lite filmnördig för att gilla den så mycket, men jag hävdar att den fortfarande är väldigt relevant. Se bara på en av mina absoluta favoriter inom genren, Moon (9.0) med vilken den delar en handfull element, så förstår ni vad jag menar.

Till sist: Förstår att filmen haft ett enormt inflytande på teknik och science-fiction genren så klart. Här får vi kryosömn, videotelefoner, talande datorer, den hjul-liknande rymdstationen (!) – som om Kubrick, likt Jules Verne, visste nåt vi inte vet. Men under filmen var det en grej, av alla dessa, som stack ut. En pryl som är väldigt ”i tiden” just nu. Kolla här

BETYG: 9.5

IMDB-rating: 8.4 (IMDB Top 100 #89)