LOLITA (1962)

Publicerat: mars 30, 2011 i Review
Etiketter:, ,

DATUM: mars 30

REGI: Stanley Kubrick

MANUS: Stanley Kubrick, Vladimir Nabokov

SKÅDESPELARE: James Mason, Sue Lyon, Peter Sellers

SYNOPSIS: ”A middle-aged college professor becomes infatuated with a 14-year-old nymphet.”

BERÄTTELSE: Senaste Kubrick-filmen jag såg, Barry Lyndon, gav jag prefixet ”The Last Kubrick”. Med det syftade jag på att jag trodde mig ha sett alla hans största, vilket kanske är sant. (I min mening, i fallande ordning: 2001, A Clockwork Orange, The Shining, Paths Of Glory, Barry Lyndon, Full Metal Jacket medan jag faktiskt har lite problem att minnas Dr. Strangelove som förmodligen borde klämmas in där i toppen.) Men som jag nu fastnat för denne legend till filmmakare, vill jag ha mer. Allt. Så näst på tur stod Lolita.

En film jag ändå förstått är kontroversiell, eller åtminstone var, då den centrerar kring en ung flicka och äldre mäns förbjudna tillgivenhet till henne. Jag vet även att boken skall vara bra, och att Hollywood inte var/är nöjda med den här varianten utan gjorde en remake i slutet på 90-talet. Den första av kommande diton kanske?

OMDÖME: Peter Sellers! Här går det inte att hymla om något, utan det är lika bra att set the record straight – filmen skulle vara synnerligen plattare utan hans Quilty. Han höjer betyget med ett och ett halvt snäpp, och det i en biroll. Imponerande.

Historien är tidlös (hence the remake?), lagom upprörande och full av tänkvärda partier. Det är faktiskt väldigt intressant att till en början följa Humberts transformation i takt med hur fascinationen för denna anspråkslösa, lekfulla Lolita, långsamt men säkert tilltar. Det är just den som jag misstänker Kubrick blev intresserad av när han läste boken, då han i vanlig ordning gärna fokuserar på människans förändring hela vägen till ett rasande crescendo.

Filmen plockar upp farten med tiden, och mot slutet så vill man att den skall fortsätta ännu längre då den är i sitt esse. Men det gör inte så värst mycket – precis när filmen behöver det plockar Kubrick upp sin trollstav och ger oss ännu ett oförglömligt slutnummer. Att det sen är ett väntat och till och med förannonserat slut, gör det än mer häftigt att det faktiskt funkar så bra.

Men, som sagt, Peter Sellers. Där har du alla anledningar i världen att se den.

Till sist: Med denna färska, och ytterst nödvändiga, reminder om Sellers storhet så blir det med säkerhet Dr. Strangelove som blir Filmdagbokens andra re-review. Som jag ser fram emot det…

BETYG: 8.0

IMDB-rating: 7.8


/Filmdagboken

Advertisements
kommentarer

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s