Inlägg märkta ‘art’

THE TREE OF LIFE (2011)

Publicerat: maj 29, 2011 i Review
Etiketter:, , ,

DATUM: maj 30

REGI: Terrence Malick

MANUS: Terrence Malick

SKÅDESPELARE: Brad Pitt, Jessica Chastain, Sean Penn

SYNOPSIS: The story centers around a family with three boys in the 1950s. The eldest son witnesses the loss of innocence.”

FILMVALET: Om inte årets, så åtminstone en av vårens allra mest hajpade filmer. Det har tisslats och tasslats om den länge, men det har varit sparsamt med handfast info, allt i hemlighetsmakaren Malicks tradition. Så bubblan har riskerat att explodera om den inte levererar. Men samma bubbla varken imploderade eller exploderade, utan förblev intakt och den gick och vann Guldpalmen i Cannes istället.

Med tanke på tidigare filmer jag sett av den gode Terrence (Tunna Röda Linjen och Days Of Heaven) tror jag mig nu vara säker på vad jag kommer få se. Jag stack ut hakan senast och hyllade honom som en sann auteur – med en behandling av naturen, det naturliga hos människan och en sparsam dialog som ryggmärg. Så jag är redo. Bio på mors dag. Saga var platsen.

OMDÖME: Ambitionen vet inga gränser. Malick greppar här efter så mycket, att ens försöket är värt en stående ovation – att han sedan även lyckas med det, resulterade i alla fall i en spontanapplåd i Sagas Salong 2. Här är pretentionen att omfamna livet självt i ett utförande och en omfattning som liksom gör att samlingsnamnet ”film” blir otillräckligt. Det här är något annat, och kanske bör bedömas därefter.

Berättarstilen känner vi igen, här uppskruvad till max och dragen till sin spets i form av de oändliga klippen, zoomningarna och den utspridda, och ytterst tillfälliga dialogen. Jag kan säga det redan nu, så får vi det överstökat: det är på sina håll för mycket. Alldeles för mycket. Jag sitter och undrar om Malick har tappat det då ytterligare en poänglös inzoomning fokuserar på en tapet, en panorering inte ger oss något nytt och skärmen går till svart för trettionde gången. När man då i samma veva lägger på den obegripligt cheesiga voice-overn – där en viskning med jämna mellanrum levererar till synes slumpartade ord – kan jag inte annat än skruva mig obekvämt djupare ner i stolen.

Men det här är konst. Det får vi inte glömma. Det är som att samla flera konstarter i ett, från opera, teater, tavlor till poesi och fotografi – och den här gången hamnade det på en duk. Den gör sig bra där, men jag tror inte alla är beredda på det. Ser man den som en film så får man sanslöst foto, otroliga skådespelarinsatser, vacker musik och en effektfullt levererad poäng – det kan nog många se. Om man orkar sitta kvar. Om så är fallet så kan man hoppas att folk lyckas njuta av den som något mer och i upplevelsen som då erbjuds, är öppna för att låta sig bli träffad av det vackra, tidlösa och enorma som är liv. Men balansen är hårfin.

Tempot är lågt, fyllscenerna många och ditt intellekt och ditt personliga engagemang sätts på spel. Det blir utmanande, men i slutändan belönande. Malick har, mästerligt nog under resans gång, fått mig att lägga ner sågen (vässad och klar) tryggt i verktygslådan lagom till dess att poängen varsamt styrs in, och det med en enda liten mening. Allt är förlåtet och syftet klarnar. Jag förstår hans uppsåt. Han må vara trägen i sin uppbyggnad, till den grad att man undrar om han underskattar oss som medmänniskor. Men det är trots allt värt det.

Jag kan komma med förslag på vad som skulle kunna göra filmen ”bättre”, eller ”effektivare” (för som film hade den kunnat vara båda delar) men det är inte min plats. Det här är ett konstverk och om Malick hade just det som sin intention så vill jag inte antasta det. Det skulle vara som att tycka att Picasso borde valt blått där han istället målade grönt.

Till sist: Aldrig har jag haft svårare att välja ett betyg, och aldrig har jag heller svängt så mycket under en films gång. Det ligger nog i filmens natur, men det gör det inte enklare.

Till sist 2: En sak är dock säker – Malicks klipparteam har aldrig haft en mer välförtjänt semester än den dom har just nu.

BETYG: 8.0

IMDB-rating: 7.9

/ Filmdagboken

Annonser

EXIT THROUGH THE GIFT SHOP (2010)

Publicerat: mars 13, 2011 i Review
Etiketter:, ,

DATUM: mars 13

REGI: Banksy

MANUS: Banksy?

STARS: Banksy, Thierry Guetta, Space Invader

SYNOPSIS: ”The story of how an eccentric French shop keeper and amateur film maker attempted to locate and befriend Banksy…”

BERÄTTELSE: Var väl tillsammans med Social Network (7.5) och Inception (8.5) den film som gav upphov till allra störst buzz förra året. Hur skulle Banksy ta emot priset för bästa dokumentär på Oscarsgalan – skulle han visa sig för första gången eller skulle han komma maskerad? – det var frågan. Priset gick till Inside Job istället. Men enligt rapporter var det för att akademin fegade ur och inget annat. So, let’s see…

OMDÖME: Det var nog rätt film som vann Oscarn ändå. Inte för att Inside Job nödvändigtvis är bättre, utan för den enkla anledningen att det här inte är en dokumentär.

Det här något så ovanligt som en meta-art-mockumentary. På förhand är den ändå promotad som det tidigare och den håller den linjen handfast hela vägen. Den låter sig egentligen aldrig avslöjas som något annat men jag vill ändå påstå att jag brast ut i ett skratt när jag insåg filmens riktiga uppsåt (när den hyperexcentriska huvudrollen Thierry sprayar på bråte i slutet).

Om jag har fel eller ej vet jag inte, men det spelar ingen roll. Finner man den rolig och otrolig här och var så gör det det samma för jag antar att den skall betraktas lite som just ett konstverk – du väljer själv vad du vill göra med den. Så, på så sätt är den väldigt skickligt skapad och berättad. Den fungerar också som en inblick i, inte bara kontemporär konst, utan ger också en måttligt ifrågasättande samhällsbild av världen vilken vi lever i idag.

Och buzzen kring Banksy bara fortsätter… Grym PR.

BETYG: 8.0

IMDB-rating: 8.2


ENTER THE VOID (2009)

Publicerat: februari 10, 2011 i Review
Etiketter:, , ,

DATUM: feb 9

REGISSÖR: Gaspar Noé

MANUS: Gaspar Noé

SKÅDESPELARE: Nathaniel Brown, Paz de la Huerta, Cyril Roy

SYNOPSIS: A drug-dealing teen is killed in Japan, after which he reappears as a ghost to watch over his sister.

BERÄTTELSE: När förra året skulle summeras så publicerades det ett gäng listor här och där vilka årets bästa filmer var. En jag minns var Quentin Tarantino’s, där framför allt en film stod ut. Det var den här. Den skulle tydligen ha den kanske bästa credit-sequencen någonsin enligt QT. Sen hann jag även snappa upp att den skulle vara lite knarkig och trippad, men synopsisen eller handlingen läste jag inget om innan jag såg den.

OMDÖME: Suck. Så lovande och speciell. Riktigt originell teknik och storytelling. Kanske man ska vänta sig av mannen bakom den kontroversiella Irreversible. Som tvspelens FPS och 3ps, och ovanifrån-perspektiv, bjuds det här på en form av first person cinema och 3rd person cinema, du följer stora delen av filmen direkt genom huvudrollens ögon, eller strax bakom osv. Men dom blir lite höga på sig själva som det verkar, och tar det alldeles för långt. Eller det är egentligen ett understatement. Dom ältar det i oändlighet och med det menar jag berättandets puls och kamerarörelser mm. De som kändes så häftiga i början och kanske en tredjedel in i filmen, gör inte längre det efter vad kändes som tre timmar (2h41m).

Filmen hade kunnat vara en 8:a eller mer, en masterpiece,  om man bara tagit bort/förkortat den rejält. Förstår att det kanske är ett work of art eller att man ska vara lite ”smug” och tycka att den är fantastisk, men  istället är den är otajt och repeterande och blir mest en knarkig röra mot slutet. Sanningen är att jag funderade på att stänga av flera gånger. Jag vet inte, jag kanske inte var redo för den. Se den, men det är ok att stänga av efter halva.

BETYG: 6.5

IMDB-rating: 7.3