Arkiv för april, 2011

DISTURBIA (2007)

Publicerat: april 27, 2011 i Review
Etiketter:

DATUM: april 25

REGI: D.J. Caruso

MANUS: Christopher B. Landon, Carl Ellswoth

SKÅDESPELARE: Shia LaBeouf, Carrie-Anne Moss, David Morse

SYNOPSIS: ”A teen living under house arrest becomes convinced his neighbor is a serial killer.”

FILMVALET: Satt och funderade på vad jag skulle se efter No Strings Attached som hade lite mer tyngd. Av någon undermedveten anledning (kanske såg jag en bild av Alfred eller Shia, vem vet?) kom jag på att det fanns en film som var loosely based on Hitchcocks erkända mästerverk Rear Window. Efter en sekunds eftertanke mindes jag att det var den här och jag kände att det var en perfekt avrundning på påsken. Dels har jag för mig att Marc sagt någon gång att den inte är så kass som man trott och dels så har jag efterlyst Hitchcock-remakes tidigare här på bloggen (North By Northwest).

OMDÖME: Tja, varför inte. Men att kalla den en remake på Rear Window är att ta i. Den leker dock med samma fenomen eller vad man ska kalla det – nämligen ett slags Big Brother i miniatyr. Båda filmerna kretsar kring en man som av olika anledningar är fast i sitt hem. För att stimulera sig börjar de båda att iaktta sina grannar med en ständigt växande fascination som snabbt eskalerar till en form av besatthet.

Vad de får se och hur de påverkar dom skiljer sig sedan en aning, men det är bara uppfriskande. Shia Labeouf (som jag faktiskt, slå mig inte, av någon anledning ändå inte ogillar som andra verkar göra) gör sin tilldelade roll bra och han får hyfsad hjälp av sina medspelare att lyfta fram storyn. Det som båda filmerna delar, och är absolut intressantast, är när de börjar tvivla/inte får gehör från de andra om vad de tror sig se, samt faktumet att man blandar sig i saker man inte har något med att göra. Det är här båda filmerna kan spela med psykologin i det hela, och det känns nästan viktigare än själva huvudfrågan – vad grannen faktiskt håller på med.

Den är helt OK och jag tycker du kan se den en regnig sommardag. Gärna som hyrfilm kanske, av någon helt oförklarlig anledning. Kanske för att thrillers helt enkelt gör sig bäst så, med fodralet iakttagande på tv-bordet…

BETYG: 7.0

IMDB-rating: 7.0


/ Filmdagboken

NO STRINGS ATTACHED (2011)

Publicerat: april 27, 2011 i Review
Etiketter:, ,

DATUM: april 25

REGI: Ivan Reitman

MANUS: Elizabeth Meriwether, Michael Samonek

SKÅDESPELARE: Natalie Portman, Ashton Kutcher, Kevin Kline

SYNOPSIS: ”A guy and girl try to keep their relationship strictly physical, but it’s not long before they learn that they want something more.”

FILMVALET: Skälet stavas Natalie Portman. Som efter en sådan succé som Black Swan fortsätter att chocka med filmvalen. Likt kommande Your Highness och Thor känns den här allt annat än right down her alley, hon behöver inte sjunka så ”lågt”. Men å andra sidan kanske hon redan nu kör sin ”De Niro-fas”, det vill säga – fuck it, det är kul att testa något nytt. Det tror jag snarare på än att det handlar om pengar eller dåliga managers och agenter. Men till saken – hon skall alltså nu vara med i en film med den notoriske ärkesopan Asthon Kutcher, och frågan är varför??

OMDÖME: Som föraningen var så tycker jag filmen levererar det den utlovar och att man samtidigt förstår på någon liten nivå där i bakgrunden hur Natta tänkte. Det är ett romantiskt drama kryddat med några roliga moments. Det den dock fokuserar på, och gör ganska bra (även du Ashton, faktiskt), är att måla upp vilka karaktärer vi har att göra med.

Vi får en svår tjej, och en enklare kille som på något sätt i slutändan kommer att leva lyckliga ever after. Det vet vi från början, och genom hela filmen. Det svåra en sådan här film måste göra då är att hålla en intresserad till slutet – att leverera något nytt eller äkta till genren. Det vill jag kanske inte påstå att den gör särskilt fenomenalt, men ändå tillräckligt för att jag skulle hålla mig kvar till eftertexterna och samtidigt fundera på relationer i min egen närhet på ett sätt som den här kärlekresan gett mig ytterligare verktyg att hantera.

Filmen hamnar liksom i den där kategorin som bedöms utifrån vad man förväntar sig, och när det gäller just romcomdrama, så är MVG ungefär en 7a – det är väldigt sällan det blir högre. Jag står fast med min metod att bedöma efter den premissen, istället för att slänga ur sig 4or och 5or (som kritiker ofta gör slentrianmässigt om liknande filmer), för det hjälper ingen, och så dålig är den inte. Och den här håller ungefär vad den lovar, varken mer eller mindre.

Till sist: Just det, Kevin Kline! Det var ett bra tag sen. Han gör en skön roll under comic relief-kategorin som en lagom knarkad pappa genomsyrad av tveksamma moraliska val och uppenbara brister i sin roll som fadersgestalt.

BETYG: 6.5

IMDB-rating: 6.3


/ Filmdagboken

THE KING OF KONG (2007)

Publicerat: april 23, 2011 i Review
Etiketter:

DATUM: april 22

REGI: Seth Gordon

STORY: – 

STARS: Steve Wiebe, Billy Mitchell

SYNOPSIS: Diehard video game fans compete to break World Records on classic arcade games.”

FILMVALET: Den här filmen har jag vetat om väldigt länge. Tror det var Micke på KTH som tipsade om den precis när den kommit och retro-gaming är inget man skall försumma. Sen dess har jag med jämna mellanrum försökt hitta den i hd-kvalitet, men idag fick det vara nog – det är ändå säkert innehållet som är poängen snarare än paketeringen.

Det man hört när folk pratat om den är att det är de här två snubbarna som slåss om rekorden som är hela behållningen. De brinner för något många av oss aldrig kan förstå oss på. Men jag tror mig vara en som gör det.

OMDÖME: Billy Mitchell – the bad guy – är en person så full av karisma, självupptagenhet och brist på grepp om omvärldens eviga susningar runt omkring honom att det inte kan bli något annat än uppfriskande med någon som bryter mönstret så effektivt och banalt som han gör. Lägg på ett utseende, en uppsyn och ett ego, så har vi en av USAs intressantaste personer framför oss.

Och varför ska vi bry oss? Jo, för att han har rekordet på Donkey Kong från 1982 – han är, men framför allt var, arkadhallarnas första riktiga superstjärna. Om han en gång faktiskt var det, så är det en annan värld idag 25 år senare. Men i den finns inte Billy – han är kvar där han ser sig själv – i toppen, oantastlig.

Steve Wiebe – the good guy – är då desto enklare att tycka om för raka motsatsen. Om än att han må ha OCD eller Asperger, så är han en allt igenom god och sympatisk person. Ärlighet vara längst.

När dessa två går och väntar på rätt tillfälle att hamna head-to-head, byggs en lika underbar som surreal rivalitet upp. Den sliter sönder dem inifrån där den vibrerar genom allt de gör och vi får följa med från första parkett.

Det finns väldigt mycket att gilla med filmen, och väldigt mycket att prata om, men det tänker jag inte göra. Se den istället. Och som bonus – alla kan se den, oavsett vilket mood man är i – den behandlar så universella saker som ingen kan undgå att bli berörd av.

Instant Classic.

BETYG: 8.5

IMDB-rating: 8.2

Piratebay-länk


/ Filmdagboken

L’ILLUSIONNISTE (2010)

Publicerat: april 20, 2011 i Review
Etiketter:, ,

DATUM: april 20

REGI: Sylvain Chomet

MANUS: Jaques Tati, Sylvain Chomet

SYNOPSIS: A French illusionist finds himself out of work and travels to Scotland, where he meets a young woman. Their ensuing adventure changes both their lives forever.”

FILMVALET: Seglat förbi här och var på Internet, och förstått att det ska vara en classy animerad film á la The Triplets Of Belleville, av samma regissör. Jag har också förstått att en viss Jacques Tati skall vara inblandad på något vänster, och min relation till honom är att jag vet hur DVD-boxen av hans samlade verk ser ut som ligger på min lokala Buylando.

Det slutar tyvärr där. Jag har alltså inte sett tripletterna och vet knappt vem Tati var, men det kanske blir ändring på det nu. Jag insåg att jag faktiskt ville se den när Adam postade lyriskt om den på Facebook nyligen.

OMDÖME: Härlig liten film överöst med charm och finess. Det är i princip en stumfilm, och valet av den apporachen känns logiskt då bilderna gör ord överflödiga.

Vi får följa ”Illusionisten” från Frankrike, via landsbyggden i Skottland och slutligen till Edinburgh. En man, en eremit, som inte riktigt har sin plats bland alla andra men som fortsätter på sin inslagna bana. Hans jobb är att få folk att le, släppa vardagen och bli varma i själen, och för honom kommer det naturligt då det är precis den han är som person – givmild, ödmjuk och anspråkslös.

Han hjälper mer än vad han tror men går miste om att märka det – men å andra sidan har han aldrig bett om någonting. Ett karaktärsdrag som ger filmen sin ryggmärg och budskap.

Härligt, franskt, vackert, tänkvärt.

Till sist 1: Om Edinburgh ser ut som det gör i den här filmen så är det nästa stopp.

Till sist 2: Tati-boxen som sagt. Den har bestämt en bild på en liknande figur som Illusionisten själv, var det hans grej – långa gubbar med mycket karaktär – eller är det han själv?

BETYG: 7.5

IMDB-rating: 7.7


/ Filmdagboken

MARWENCOL (2010)

Publicerat: april 15, 2011 i Review
Etiketter:

DATUM: april 14

REGI: Jeff Malmberg

STORY:

STARS: Mark Hogancamp

SYNOPSIS: After a vicious attack leaves him brain-damaged and broke, Mark Hogancamp seeks recovery in ”Marwencol”, a 1/6th scale World War II-era town he creates in his backyard.”

FILVALET: Den här filmen dök upp någon gång vid årsskiftet på /Film i samband med en ”mest framemotsedda 2011”-lista. Jag läste, såg trailern och till och med puffade för den på Facebook. Den kändes absolut som min typ av film – fantastisk sann berättelse, indiedocumentary-förpackad och helt unik. Multipla official selections men i slutändan ignorerad av akademin. Det här ska alltså vara ett dokument om en quirky person som av en slump fått sitt intresse renderat till anmärkningsvärd konst, I’m in.

OMDÖME: Fantasin hos Mark är filmens stora dragningskraft. Man får följa med in i hans huvud och se saker ur hans perspektiv. Där är det trevligt att vara, för här regerar gränslösheten.

När man backar ut en bit och får se helheten blir jag dock lite tudelad. På något oförklarligt vis känns det inte 100% uppriktigt och jag kan inte riktigt sätta fingret på vad. Är det att han inte riktigt verkar veta vad han håller på med som stör, eller att man aldrig ser honom skapa? Det kanske är så att allt blir överspelat och Marks person blir utmanad till sin spets då ett filmteam kliver in i hans liv. Jag vet inte, men den känslan ligger över mig hela filmen och förstärks mot slutet. Men samtidigt handlar ju det hela om att han inte riktigt vet vem han själv är eller har varit, så det är ju oundvikligt att han har lite identitetsproblem i både sin person och sitt intresse.

Istället för det sjunker jag då hellre ner på dock-nivån igen och lämnar mina tvivel bakom mig. Här är bilderna, miljön och människorna fantastiska. Att det här är frukten av en mans trauma, helt utan större intentioner än att det är ett tidsfördriv, gör det bara större – om det nu skulle vara sant.

Men det spelar ingen roll. Bilderna etsar sig fast och jag skulle lätt vilja ha en karaktär i Marwencol. Varför leker inte fler med dockor längre?

BETYG: 7.5

IMDB-rating: 8.1


/ Filmdagboken