Arkiv för mars, 2011

LOLITA (1962)

Publicerat: mars 30, 2011 i Review
Etiketter:, ,

DATUM: mars 30

REGI: Stanley Kubrick

MANUS: Stanley Kubrick, Vladimir Nabokov

SKÅDESPELARE: James Mason, Sue Lyon, Peter Sellers

SYNOPSIS: ”A middle-aged college professor becomes infatuated with a 14-year-old nymphet.”

BERÄTTELSE: Senaste Kubrick-filmen jag såg, Barry Lyndon, gav jag prefixet ”The Last Kubrick”. Med det syftade jag på att jag trodde mig ha sett alla hans största, vilket kanske är sant. (I min mening, i fallande ordning: 2001, A Clockwork Orange, The Shining, Paths Of Glory, Barry Lyndon, Full Metal Jacket medan jag faktiskt har lite problem att minnas Dr. Strangelove som förmodligen borde klämmas in där i toppen.) Men som jag nu fastnat för denne legend till filmmakare, vill jag ha mer. Allt. Så näst på tur stod Lolita.

En film jag ändå förstått är kontroversiell, eller åtminstone var, då den centrerar kring en ung flicka och äldre mäns förbjudna tillgivenhet till henne. Jag vet även att boken skall vara bra, och att Hollywood inte var/är nöjda med den här varianten utan gjorde en remake i slutet på 90-talet. Den första av kommande diton kanske?

OMDÖME: Peter Sellers! Här går det inte att hymla om något, utan det är lika bra att set the record straight – filmen skulle vara synnerligen plattare utan hans Quilty. Han höjer betyget med ett och ett halvt snäpp, och det i en biroll. Imponerande.

Historien är tidlös (hence the remake?), lagom upprörande och full av tänkvärda partier. Det är faktiskt väldigt intressant att till en början följa Humberts transformation i takt med hur fascinationen för denna anspråkslösa, lekfulla Lolita, långsamt men säkert tilltar. Det är just den som jag misstänker Kubrick blev intresserad av när han läste boken, då han i vanlig ordning gärna fokuserar på människans förändring hela vägen till ett rasande crescendo.

Filmen plockar upp farten med tiden, och mot slutet så vill man att den skall fortsätta ännu längre då den är i sitt esse. Men det gör inte så värst mycket – precis när filmen behöver det plockar Kubrick upp sin trollstav och ger oss ännu ett oförglömligt slutnummer. Att det sen är ett väntat och till och med förannonserat slut, gör det än mer häftigt att det faktiskt funkar så bra.

Men, som sagt, Peter Sellers. Där har du alla anledningar i världen att se den.

Till sist: Med denna färska, och ytterst nödvändiga, reminder om Sellers storhet så blir det med säkerhet Dr. Strangelove som blir Filmdagbokens andra re-review. Som jag ser fram emot det…

BETYG: 8.0

IMDB-rating: 7.8


/Filmdagboken

Annonser

GROUNDHOG DAY (1993)

Publicerat: mars 30, 2011 i Review
Etiketter:, , ,

DATUM: mars 29

REGI: Harold Ramis

MANUS: Harold Ramis, Danny Rubin

SKÅDESPELARE: Bill Murray, Andie MacDowell, Stephen Tobolowsky

SYNOPSIS: ”A weatherman finds himself living the same day over and over again.”

BERÄTTELSE: Filmdagbokens första riktiga re-review. Började fundera på den när det faktiskt var Groundhog Day för lite mer än en månad sen. Då var den plötsligt på tapeten överallt och jag antar att det är så varje år. Men för egen del har jag knappt ägnat den en tanke sen jag såg den första gången hos Karlanders i mitten av 90-talet. Under den här perioden verkar filmen ha gått och blivit kult – som en fanbärare för svart komedi när den är som ljusast.

Som jag vill minnas det såg vi den flera gånger om och om igen, det var liksom standardfilmen när man var där och lekte. ”Måndag Hela Veckan” och Bill Murray – det är barndomsminnen det. Men kanske själva begreppen mer än snarare faktiska minnen.

OMDÖME: Underbart att upptäcka den på nytt. Mindes nästan ingenting utan det som kändes familjärt var själva känslan och den är lika bra som den är unik. Fortfarande. Bill Murray verkar ha fått hyfsat fria tyglar att improvisera, i vilket fall är hans stil helt egen och som skräddarsydd för rollen i sig och för åttiotalskomedier (förlåt, 90-tal) i stort.

Självfallet är själva uppvaknandet 0600 varje morgon, till tonerna av Sonny and Chers ”I Got You, Babe”, det jag minns mest från förr. Inte så konstigt då det händer flest gånger i filmen, men det är en väldigt kraftfull scen värd att minnas ändå. Den blir på något sätt bilden av hela den fantastiska historien och symbolen för filmen och dess banbrytande sätt att bygga om konventionerna för hur en storyline skall följas.

Det är faktiskt lite filmhistoria det här, tro det eller ej. Även om vissa inslag är lite föråldrade, så tycker jag den kännetecknar en era av film på ett sätt få andra gör. En gång per år lagom till den 2a februari? Varför inte.

BETYG: 8.0

IMDB-rating: 8.2


/Filmdagboken


THE PIANIST (2002)

Publicerat: mars 28, 2011 i Review
Etiketter:, , ,

DATUM: mars 28

REGI: Roman Polanski

MANUS: Ronald Harwood, Wladyslaw Szpilman

SKÅDESPELARE: Adrien Brody, Thomas Kretschmann, Frank Finlay

SYNOPSIS:A Polish Jewish musician struggles to survive the destruction of the Warsaw ghetto of World War II.”

BERÄTTELSE: Pianisten. En film jag tills alldeles nyligen förväxlat med eller åtminstone placerat  i samma fack som Den Engelska Patienten – det vill säga filmer som på förhand känts som typiska ”mamma-filmer”, något tråkigt för vuxna. Förmodligen hade det något att göra med att jag endast var runt 13 år då jag kom på den här kategorin och allt som inte var Independence Day eller Jurassic Park fick glatt trängas där i likt packade sillar.

Med ”Patienten” visade det sig sent omsider att jag var fel ute. En bra film, är en bra film, kategorier överflödiga. Chansen att jag känner likadant efter Pianisten är med andra ord betydande. Dessutom får den ju hjälp på traven av orsaker som att den fokuserar kring verkliga händelser och att Polanski regisserar – sånt gillar vi.

OMDÖME: Krig, drama, tragik, musik. Ghettot i Warsawa har mig veterligen inte fått spela huvudrollen i en andra världskrigsfilm förr, detta i en lika viktig som djupt tragisk historia som måste få berättas. Filmen innehåller mycket och gör det mesta imponerande väl. Bäst av allt, tillika filmens ryggmärg, är Polanskis bildspråk och rättframma sätt att hantera det omänskliga i krig och det mänskliga i viljan att överleva.

Historien förstärks också med hjälp av musiken som ett typ av verktyg och som en symbol för det sista, ogreppbara halmstrået av normalitet. Allt framstår så banalt i förhållande – människan är så enkel och kan göra så mycket gott, men i andra änden är det totalt omvänt. Och man hinner känna och tänka så väldigt mycket där emellan.

Se den.

Till sist 1: Szpilman – based on a true story. Då växer alltid en film i mina ögon. Måste kolla upp.

Till sist 2: Brody tror jag är med i varje scen, vilket inte är lika vanligt som man kan tro. Han får liksom bära allt, men ändå inte – bilderna omkring honom gör det istället allt som oftast. Ett klassiskt Polanski-grepp? Måste också kolla upp.

BETYG: 8.5

IMDB-rating: 8.5 (IMDB Top 100 #53)

/Filmdagboken



DATUM: mars 23

REGI: John Huston

MANUS: John Huston, B. Traven

SKÅDESPELARE: Humphrey Bogart, Walter Huston, Tim Holt

SYNOPSIS: Fred C. Dobbs and Bob Curtin, both down on their luck in Tampico, Mexico in 1925, meet up with a grizzled prospector named Howard and decide to join with him in search of gold in the wilds of central Mexico.”

BERÄTTELSE: En av de jag ”missat” på IMDBs Top 100 lista. Fick upp intresset för den efter att ha sett två Bogart-filmer (Casablanca och The Maltese Falcon) på kort tid, i vilka han gör riktigt sköna roller. Så valet var enkelt då jag ändå hade ångan uppe. Undvek att läsa nåt om den i vanlig ordning när det gäller klassiker av denna dignitet. Inte ens synopsisen. Så jag gick in helt utan föraning med en enda förväntan – att Bogart skulle briljera igen.

OMDÖME: Det finns mycket att vinna på att inte veta vad det är man ser. Främst gör det att man är mer iakttagande än vanligt, vilket i sin tur gör att man tar till vara på varje scen – man vet inte när nyckelmomentet kommit, utan det kan vara just nu. Den här filmen utvecklade sig till att bli en äventyrs epic och hela den känslan av att man undrar ”när det händer” fortsätter till the bitter end.

Bogart spelar inte sin mystiska playboy who knows more than you, som brukligt utan här är han en simpel, ärlig man som söker en lucky break. Man får följa tre karaktärers jakt på densamma och det psykologiska spel som sätter fart och förtvinar främst Dobbs (Bogart) person ända in i benen. Den biten är jättebra och det samma gäller själva historien.

Men man känner lite för ofta att det är en film från en svunnen tid, konstiga skådespelarinsatser här och var och dialog som känns lite fjantig samt att man hoppar lite i händelseutvecklingen utan att grundlägga förändringarna tillräckligt. Men det till trots så är det en mycket sevärd film som på ett sätt får känneteckna äventyr och samtidigt snyggt avhandlar vad som händer med de ärligaste av män när de ställs inför frestelser.

BETYG: 8.0

IMDB-rating: 8.5 (IMDB Top 100 #72)


MARY & MAX (2009)

Publicerat: mars 23, 2011 i Review
Etiketter:, , ,

DATUM: mars 23

REGI: Adam Elliot

MANUS: Adam Elliot

SKÅDESPELARE: Philip Seymour-Hoffman, Toni Colette, Barry Humphries

SYNOPSIS: A tale of friendship between two unlikely pen pals: Mary, a lonely, eight-year-old girl living in the suburbs of Melbourne, and Max, a forty-four-year old, severely obese man living in New York.”

BERÄTTELSE: Otroligt slumpmässigt val av film den här gången. Som vanligt när det är en ”nattfösare” vill man ju inte se något man tror sig gilla väldigt mycket eller en klassiker som förtjänar mer respekt än att man blir trött och somnar ifrån den. Därav blev det inte Pianisten den här gången heller, utan en film som jag hittade efter lite hdbits-scrollande som verkade lovande. Aldrig varit något vidare fan av clay-art, men betyg och skådespelare fick validera valet.

OMDÖME: Hjärtekrossande, skärande och värmande i symfoni. En sann historia symboliserad via uttrycksfulla lergubbar i stop-motion, noga färgsatta miljöer och väl avvägd balans mellan komedi och drama. Människoödet hos två vitt skilda personer (Mary, liten flicka i Australien som har svårt att passa in, och medelålders Max, ensamvarg med Aspergers mitt i New York) flätas samman av slumpen och man får följa denna kontakt dem emellan över en period på 20-30 år. Men det viktiga är inte tidsspannet utan hur de faktiskt når varandra, avståndet till trots, och vilken inverkan det får dels på deras personligheter och även deras val i livet. Stark på sina håll, charmig på bred front och lika mjuk som rå där det behövs.

Rekommenderas varmt, men kanske främst för dig som är i behov att stanna upp och känna.

Till sist 1: Gör inte Hoffman en väldigt övertygande ”New York mid-fifties-jewish-person”-röst, till den grad att man knappt tror att det är han?

Till sist 2: Väldigt bra portätt av Asperger Syndrome om inte annat.

BETYG: 8.0

IMDB-rating: 8.2