DATUM: mars 23
REGI: Adam Elliot
MANUS: Adam Elliot
SKÅDESPELARE: Philip Seymour-Hoffman, Toni Colette, Barry Humphries
SYNOPSIS: ”A tale of friendship between two unlikely pen pals: Mary, a lonely, eight-year-old girl living in the suburbs of Melbourne, and Max, a forty-four-year old, severely obese man living in New York.”
BERÄTTELSE: Otroligt slumpmässigt val av film den här gången. Som vanligt när det är en ”nattfösare” vill man ju inte se något man tror sig gilla väldigt mycket eller en klassiker som förtjänar mer respekt än att man blir trött och somnar ifrån den. Därav blev det inte Pianisten den här gången heller, utan en film som jag hittade efter lite hdbits-scrollande som verkade lovande. Aldrig varit något vidare fan av clay-art, men betyg och skådespelare fick validera valet.
OMDÖME: Hjärtekrossande, skärande och värmande i symfoni. En sann historia symboliserad via uttrycksfulla lergubbar i stop-motion, noga färgsatta miljöer och väl avvägd balans mellan komedi och drama. Människoödet hos två vitt skilda personer (Mary, liten flicka i Australien som har svårt att passa in, och medelålders Max, ensamvarg med Aspergers mitt i New York) flätas samman av slumpen och man får följa denna kontakt dem emellan över en period på 20-30 år. Men det viktiga är inte tidsspannet utan hur de faktiskt når varandra, avståndet till trots, och vilken inverkan det får dels på deras personligheter och även deras val i livet. Stark på sina håll, charmig på bred front och lika mjuk som rå där det behövs.
Rekommenderas varmt, men kanske främst för dig som är i behov att stanna upp och känna.
Till sist 1: Gör inte Hoffman en väldigt övertygande ”New York mid-fifties-jewish-person”-röst, till den grad att man knappt tror att det är han?
Till sist 2: Väldigt bra portätt av Asperger Syndrome om inte annat.
BETYG: 8.0
IMDB-rating: 8.2
Filmdagboken 