THE MALTESE FALCON (1941)

DATUM: mars 9

REGI: John Huston

MANUS: John Huston

SKÅDESPELARE: Humphrey Bogart, Mary Astor, Sydney Greenstreet

SYNOPSIS: ”A private detective takes on a case that involves him with three eccentric criminals, a gorgeous liar, and their quest for a priceless statuette.”

BERÄTTELSE: I höstas kom jag över en länk till en TED föreläsning av Adam Savage från Mythbusters. Vet inte riktigt varför jag faktiskt valde att titta på den, men kanske för att jag för första gången kollade en del Mythbusters då och gillade deras geekiness, eller rent av att den låg på någon topplista för sköna TED-tal. Hur som helst så talar han om sina obsessions kring den utdöda Dodo-fågeln och hur det utvecklades till en fascination för Riddarfalken från Malta (The Maltese Falcon). Vad är det? Jo tydligen det centrala narrativet i en klassisk film av samma namn. Statuetten som jag förstår på ett sätt blivit mytologiserat som en av de mest kända filmobjekten.

Den här måste ju ses någon gång, tänkte jag. Men den föll snart i glömska. Men så efter att ha sett Blade Runner igår igen, efter att den kommit på tal under en pluggpaus, så kom tankarna upp på nytt. Film-noir och detektivtemat förtjänar vidare utforskning.

OMDÖME: Direkt från tiden då man hade rock, hatt och hotade folk med pistol från höften. Stil. Det här är en sådan film man aldrig vet var man har men man fascineras mer och mer av under filmens gång. Filmen tar fart redan från första scenen och tonen, lika speciell som oväntad, sätts där och då. Storyn kryllar av speciella karaktärer, dolda submotiv, outforskade/ej redovisade slutsatser och en rapp och smart dialog. Mitt i allt det här står Humphrey Bogarts finurliga privatdetektiv Sam Spade och är den som ser till att man aldrig riktigt hänger med. Han kör sitt race och det är bara att spela med. Vad vet han, vad är hans syfte, varför agerar han som han gör?

Häftigt manus och ovanlig film. Där dialogen, Bogarts karaktär, mystiken kring falken och dess signifikans, som är vad som får en att ivrigt falla in i spänningen. Var den till och med trendsättande för introducerandet av detektivbyrån och noir i Hollywood?

BETYG: 8.5

IMDB-rating: 8.4

VERTIGO (1958)

DATUM: mars 6

REGI: Alfred Hitchcock

MANUS: Alec Coppel, Samuel A. Taylor

SKÅDESPELARE: James Stewart, Kim Novak, Barbara Bel Geddes

SYNOPSIS: ”A San Francisco detective suffering from acrophobia investigates the strange activities of an old friend’s wife, all the while becoming dangerously obsessed with her.”

BERÄTTELSE: Söndagskväll och dags för klassiker. Inser när jag går igenom Mission 100-listan att jag aldrig riktigt tagit till mig Hitchcock, han har trots allt näst flest filmer där (Efter Kubricks 5) i Rear Window (21), Psycho (24), North By Northwest (38) och den här, Vertigo (44). Av dessa är det endast Psycho jag har sett så jag får nog rannsaka mig själv och börja ta del av lite filmhistoria. Han är ju trots all ansedd som en av de största, om inte den största, filmmakaren of all time. Trademarks som jag sedan tidigare vet man förknippar med honom är spänning, återkommande motiv, en fejkad plot-device, mord, kvinnor, mödrar, mystik och psykologi – har gjort att hans typ av filmspråk fått ett egen term inom film – och kallas kort och gott ”Hitchcockian”. Känns lovande.

Kanske borde köra en Hitchcock-temavecka nu när jag tänker på det?

OMDÖME: Vad ska man säga? Mina enda referenser sedan innan är Psycho och The Birds så jag gick in med förväntningar om att få en klarare bild av hur Hitchcocks filmer ser ut och få bekräftat för mig hans storhet. Och det är bara att checka av listan. Han har verkligen ”sin” stil, och den är genialisk. Karaktärerna man känner igen, narrativet kring kärlek, mord och mystik – allt det där gör han perfekt. En sak jag inte förväntade mig var att Hitchcock nödvändigtvis skulle vara någonting för mig (Har redan gett två andra filmer 9.0 i betyg (2001 och Old Boy), och de är inte precis samma typ av film), men att jag skulle förstå att han förtjänar sin legendstatus. Jag fastnade direkt.

Manuset och berättandet drar verkligen in en och jag glömmer ganska fort allt annat. Man har faktiskt ingen aning om vilken väg filmen skall ta och hur karaktärerna skall utvecklas. Vilket känns väldigt uppfriskande om man jämför med kontemporär film. Och däri ligger storheten. Tillsammans med Hitchcocks kamerateknik, innovativa klippning och framing med close-ups och långa tagningar – känns filmen som ett tidlöst stycke och en blue-print för hur man gör spänning/mystik med klass.

Till sist: ”Studie i Brott”? Hur tänkte översättarna/de svenska distributörerna där?? Ingen som helst relevans. En rolig googling på ämnet dock, för det händer tyvärr rätt ofta i Sverige..

BETYG: 9.0

IMDB-rating: 8.5 (IMDB Top 100 #44)

Ingen trailer den här gången… Avslöjar för mycket.