Arkiv för maj, 2011

THE TREE OF LIFE (2011)

Publicerat: maj 29, 2011 i Review
Etiketter:, , ,

DATUM: maj 30

REGI: Terrence Malick

MANUS: Terrence Malick

SKÅDESPELARE: Brad Pitt, Jessica Chastain, Sean Penn

SYNOPSIS: The story centers around a family with three boys in the 1950s. The eldest son witnesses the loss of innocence.”

FILMVALET: Om inte årets, så åtminstone en av vårens allra mest hajpade filmer. Det har tisslats och tasslats om den länge, men det har varit sparsamt med handfast info, allt i hemlighetsmakaren Malicks tradition. Så bubblan har riskerat att explodera om den inte levererar. Men samma bubbla varken imploderade eller exploderade, utan förblev intakt och den gick och vann Guldpalmen i Cannes istället.

Med tanke på tidigare filmer jag sett av den gode Terrence (Tunna Röda Linjen och Days Of Heaven) tror jag mig nu vara säker på vad jag kommer få se. Jag stack ut hakan senast och hyllade honom som en sann auteur – med en behandling av naturen, det naturliga hos människan och en sparsam dialog som ryggmärg. Så jag är redo. Bio på mors dag. Saga var platsen.

OMDÖME: Ambitionen vet inga gränser. Malick greppar här efter så mycket, att ens försöket är värt en stående ovation – att han sedan även lyckas med det, resulterade i alla fall i en spontanapplåd i Sagas Salong 2. Här är pretentionen att omfamna livet självt i ett utförande och en omfattning som liksom gör att samlingsnamnet ”film” blir otillräckligt. Det här är något annat, och kanske bör bedömas därefter.

Berättarstilen känner vi igen, här uppskruvad till max och dragen till sin spets i form av de oändliga klippen, zoomningarna och den utspridda, och ytterst tillfälliga dialogen. Jag kan säga det redan nu, så får vi det överstökat: det är på sina håll för mycket. Alldeles för mycket. Jag sitter och undrar om Malick har tappat det då ytterligare en poänglös inzoomning fokuserar på en tapet, en panorering inte ger oss något nytt och skärmen går till svart för trettionde gången. När man då i samma veva lägger på den obegripligt cheesiga voice-overn – där en viskning med jämna mellanrum levererar till synes slumpartade ord – kan jag inte annat än skruva mig obekvämt djupare ner i stolen.

Men det här är konst. Det får vi inte glömma. Det är som att samla flera konstarter i ett, från opera, teater, tavlor till poesi och fotografi – och den här gången hamnade det på en duk. Den gör sig bra där, men jag tror inte alla är beredda på det. Ser man den som en film så får man sanslöst foto, otroliga skådespelarinsatser, vacker musik och en effektfullt levererad poäng – det kan nog många se. Om man orkar sitta kvar. Om så är fallet så kan man hoppas att folk lyckas njuta av den som något mer och i upplevelsen som då erbjuds, är öppna för att låta sig bli träffad av det vackra, tidlösa och enorma som är liv. Men balansen är hårfin.

Tempot är lågt, fyllscenerna många och ditt intellekt och ditt personliga engagemang sätts på spel. Det blir utmanande, men i slutändan belönande. Malick har, mästerligt nog under resans gång, fått mig att lägga ner sågen (vässad och klar) tryggt i verktygslådan lagom till dess att poängen varsamt styrs in, och det med en enda liten mening. Allt är förlåtet och syftet klarnar. Jag förstår hans uppsåt. Han må vara trägen i sin uppbyggnad, till den grad att man undrar om han underskattar oss som medmänniskor. Men det är trots allt värt det.

Jag kan komma med förslag på vad som skulle kunna göra filmen ”bättre”, eller ”effektivare” (för som film hade den kunnat vara båda delar) men det är inte min plats. Det här är ett konstverk och om Malick hade just det som sin intention så vill jag inte antasta det. Det skulle vara som att tycka att Picasso borde valt blått där han istället målade grönt.

Till sist: Aldrig har jag haft svårare att välja ett betyg, och aldrig har jag heller svängt så mycket under en films gång. Det ligger nog i filmens natur, men det gör det inte enklare.

Till sist 2: En sak är dock säker – Malicks klipparteam har aldrig haft en mer välförtjänt semester än den dom har just nu.

BETYG: 8.0

IMDB-rating: 7.9

/ Filmdagboken

HALL PASS (2011)

Publicerat: maj 28, 2011 i Review
Etiketter:

DATUM: maj 28

REGI: Peter Farrelly, Bobby Farrelly

MANUS: Pete Jones, Farrelly Bros.

SKÅDESPELARE: Owen Wilson, Jason Sudeikis, Christina Applegate

SYNOPSIS: ”A married man is granted the opportunity to have an affair by his wife. Joined in the fun by his best pal, things get a little out of control when both wives start engaging in extramarital activities as well.”

FILMVALET: Sugen på komedi är väl den starkaste förklaringen. Hade dock också Cedar Rapids, men det känns tryggare att spara den bättre av dem. Hall Pass är förmodligen rätt larvig och fortsätter i samma anda Farrellisarna redan slagit in med There’s Something About Mary, Shallow Hal, Me, Myself And Irene mm mm. Man vet vad man får, och frågan är om man fortfarande är sugen på det.

OMDÖME: Det kanske är samma klass som tidigare. Men det som funkade vid millenieskiftet funkar nödvändigtvis inte lika bra idag. Så det är bara att erkänna – this is the decay of the Farrelly Brothers as we know it. En ”genre” har dött, och Owen Wilson är symbolen.

Stackars Owen, som fallit långt från A-listan sedan lågvattenmärket You, Me and Dupree, är inte bra, och än värre – han ser inte ens ut att må bra. Han får förvisso sin roll han borde kunna vara ”Owen Wilson”-ig i, och han är det. Men det finns liksom ingen extra krydda. Sudeikis blir ju då intressantare att se i sin jakt på huvudroller (vilka borde vara nära förestående)  som blir allt intensivare. Han är en rolig kille, men har förmodligen inte mandatet att tacka nej när en Farrelly knackar på dörren.

Nej, den här är inte bra. Jag förstår inte riktigt hur dom har tänkt med målgruppen. Filmen handlar om 40+-are i livskris, och jag misstänker att den blivit gjord endast för att Owen verkar vara 40 och man anpassar allt därefter, inte för att det finns ett behov eller efterfrågan.  De må vara äldre, men precis lika barnsliga, och det gör att humorn känns lite mal placé och otydlig – man vill liksom inte gärna knyta den till dessa vuxna människor. Självklart finns det roliga händelser man skrattar gott åt, men de är snarare just de superbarnsliga sakerna än någon typ av värdefull, smart humor.

Allt det där visste jag från början, och jag kan inte påstå mig vara besviken, men ord som ”bra” har egentligen inget att göra i en recension som denna, utan möjligtvis med en negation precis innan.

Till sist 1: Vad gör egentligen Stephen Merchant? Vad gör han i filmen, och vad gör han på postern? Avd. dålig agent.

Till sist 2: Richard Jenkins inhopp är däremot både oväntat och välkommet.

BETYG: 5.0

IMDB-rating: 6.0

/ Filmdagboken

THE CHASER (2008)

Publicerat: maj 25, 2011 i Review
Etiketter:,

DATUM: maj 25

REGI: Hong-jin Na

MANUS: Shino Lee, Hong-jin Na

SKÅDESPELARE: Yun-seok Kim, Jung-woo Ha, Yeong-hie Seo

SYNOPSIS: Joong-ho is a dirty detective turned pimp in financial trouble as several of his girls have recently disappeared without clearing their debts. While trying to track them down, he finds a clue that the vanished girls were all called up by a same client whom one of his girls is meeting with right now.”

FILMVALET: Igår såg jag I Saw The Devil efter påtryckningar av Andreas, och den gjorde mig inte besviken. I samma veva nämnde jag att den här typen av Koreansk film kanske man inte bör ge sig på allt för ofta, för de kastar nämligen alla möjliga vidrigheter på en i strid ström. Man bör liksom ha en stark mage och vara hyfsat van med creme de la creme av diverse sjuka människors ”påhitt”. Men med tanke på utdelningen Oldboy och Devil gett (snitt 8.5), var det inte svårt att både ladda om och motivera sig till nästa koreavisit.

OMDÖME: Den är inte riktigt lika bra som ovan nämnda, och jag tror mig veta vad som gör det. Den är fortfarande ++++, men med tanke på hur man blivit bortskämd och matad av ren kvalitet två gånger om, så lider den dels av att den råkar komma som nummer tre i allmänhet men att den inte är lika universell i synnerhet.

Det universella jag pratar om är en typ av klass och historiestil som rör sig fritt över kontineter, genrer, forum och slår sig fram genom vad som helst. Den här tenderar att dra med sig en nypa för mycket Korean-style. Det blir lite för mycket slap-stick på sina håll, (tex. med stora skockar av små män som är klumpiga och dumma) och det känns lite förlegat. Dessutom känns det märkligt över lag att alla har problem med att ta situationer på det allvar de förtjänar och därefter inte gör allt för att lösa saker och ting på det mest logiska sättet. Med det sagt, så är det väl egentligen bara där den brister – och då är jag ändå rätt hård.

För den här är också väldigt bra. Snygg som attan, svulstig plot och härligt slut. Det där råa, men sköna, hanterar dom bra borta i Seoul verkar det som. En filmstil och en känsla för cinematografi varje svensk filmmakare borde ta lärdom av.

Till sist: Jag kanske har blivit härdad, eller lite för indragen, vad vet jag – men den här var inte så smutsig som de tidigare. Är det ett plus?

BETYG: 7.5

IMDB-rating: 7.9

/ Filmdagboken

I SAW THE DEVIL (2010)

Publicerat: maj 24, 2011 i Review
Etiketter:,

DATUM: maj 23

REGI: Jee-woon Kim

MANUS: Hoon-jung Park

SKÅDESPELARE: Byung-hun Lee, Min-sik Choi, Gook-hwan Jeon

SYNOPSIS: ”When his pregnant fiancee becomes the latest victim of a serial killer, a secret agent blurs the line between good and evil in his pursuit of revenge.”

FILMVALET: Oldboy – en av de absolut bästa filmerna jag sett i år – fick agera kulturöppnare för mig. Jag hade tidigare varit lite allergisk mot Koreansk och Hong Kong-baserade filmer, men nu fick jag gladeligen acceptera min tidigare trångsynthet – för Oldboy är fantastisk. Sedan dess har jag fått fler tips i genren (om man nu får kalla den det) av både Pierre och Andy. Men det tar ett tag att ladda upp suget för freaky, böldsmittad, Korea-absurditet igen – det är ju ingenting man drar på till söndagmiddagen med familjen. Man får liksom vänta sig sin (plus några andras…) beskärda del blod, gore, avföring och smuts, och det kanske man bara klarar med cirka 4 månaders intervall.

OMDÖME: Dom har något speciellt, det går inte att förneka. Av de (nu två…) koreanska filmer jag sett går det att se ett samband i dess unika förmåga att få en att sitta klistrad. Det är lättare sagt än gjort, och för att jämföra med västvärldsgiganter, inget ens till exempel Inception (9.0) eller Black Swan kan ta för givet. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som gör det, men ibland kan jag misstänka att det handlar om just kulturskillnaden och hur den gör en mer uppmärksam och sätter en liksom som på nålar, som fastsurrad för att man inte ska missa något. Eller så är det för att man måste kolla på texten…..

Hur som helst. Filmen är inte bara Koreansk, den är även bra. Vidrig som väntat, rik på snygga scener, foto och cinematografi i AAA-klass (första bilden och symboliken!) och moraliska dilemman. Tyvärr har den ett par hål, eller hopp i storyn, och ibland känns motiven, och valen karaktärerna gör, inte helt logiska utifrån det mönster filmen redan etablerat. Men det gör inte så mycket då protagonisten här sätts i en väldigt intressant situation. Om man ska jämföra den med en Hollywoodiansk dito – Taken (8.0) – är den så mycket mer komplex, vilket är uppfriskande, men med det sagt inte nödvändigtvis bättre. Men ett hämndtåg är här inte bara svart och vitt, utan det finns så mycket mer.

Människor påverkas direkt eller indirekt av dina nobla hämndmotiv, en sorts tunnelseende som i slutändan resulterar i att du själv är en lika stor idiot som antagonisten. Det är väl det som är sensmoralen och den hade kunnat vara effektivare. Men resan dit är ack så sevärd.

Till sist: Jag hyllade Bardem i Biutiful som herre på täppan nyligen. Frågan är om inte Min-sik Choi borde vara med och tampas där uppe också…

BETYG: 8.0

IMDB-rating: 7.9


/ Filmdagboken

BATTLE: LOS ANGELES (2011)

Publicerat: maj 19, 2011 i Review
Etiketter:,

DATUM: maj 18

REGI: Jonathan Liebesman

MANUS: Christopher Bertolini

SKÅDESPELARE: Aaron Eckhart, Michelle Rodriguez, Bridget Moynahan

SYNOPSIS: A Marine Staff Sergeant who has just had his retirement approved goes back into the line of duty in order to assist a 2nd Lieutenant and his platoon as they fight to reclaim the city of Los Angeles from alien invaders.”

FILMVALET: En av årets mest uppsnackade actionevents på förhand, och mest sågade i efterhand. Någonting har gått snett, ordentligt. Ett väl testat koncept, potentiellt oslagbara actionscener och en hyfsat het skådis (Eckhart) som bär det på sina axlar – det är i alla fall vad PR avdelningen försökt medla i ett par månader och gjort det bra. Men när den kom, var floppstämpeln omedelbar och obarmhärtig, och jag kan inte påstå att jag är förvånad.

Varför ser jag den då? Jo, jag är helt enkelt intresserad av två saker: 1. hur dålig kan den egentligen vara när den får sådan kass kritik, vad innebär det? och 2. om den nu är så dålig, varför har man gjort den, det måste finnas en poäng. I värsta fall får man väl lite ball action och mosiga Hollywood-hjälte-scener att fnysa åt.

OMDÖME: Wow! Den hade säkert kunnat vara sämre. Men jag vet inte riktigt hur man skulle gjort då. Den är i grund och botten totalt menlös för en tänkande person. Fantastiskt. Det är ett achievement i sig.

Fråga 1 har jag därmed redan fått besvarad, knepigare då med fråga 2. Om man börjar med att titta på vad filmen faktiskt har för att sedan se vad den saknar, blir det en väldig obalans. Den har: budget. Den saknar: allt. Om man då har en budget så är det ett spektakel att att kunna fylla 2 timmar med ingenting, i alla fall ingenting av värde.

Det går, om man är väldigt snäll, att jämföra den med Independence Day (7.5, nostalgi) och District 9 (9.0), och jag är säker på att det var en blandning av dem de siktade på. Problemet är att den inte ger utrymme för någon typ av reflektion av vad som händer, någon mytologi kring kolonisatörerna vilket kanske skulle kunna vara OK om de bemödat sig nämnvärt att ge karaktärerna något annat än klyschiga motiv. Den har hål överallt och saker händer utan att man är intresserad av varför det sker.

Jag förstår inte varför man inte försökte ge den mer liv, djup och mening – it’s beyond me. Har man pengarna, upplägget och tiden är det skamligt att det här inte blir bättre. Visst, målgruppen kanske är från åldersgränsen upp till 18, men bortom det träffar den ingen person över 53 i IQ. Och där är skillnaden mellan de två ovan nämnda ”klassikerna” i genren. Hur tog sig det här manuset genom hela ”apparaten” till duken? Jag blir förvånad och ganska arg om herrar Liebesman och Bertolini jobbar snart igen.

Den är dum, och värre än så – den utgår från att Du är dum. Det är så att man antingen blir förolämpad, eller att de gör sig själva till åtlöje – du bestämmer själv.

BETYG: 4.0 (Dom kan skjuta, spränga, fotografera och den var ”gratis” – en poäng vardera)

IMDB-rating: 6.0


/ Filmdagboken