Inlägg märkta ‘thriller’

SOLARIS (1972)

Publicerat: juli 10, 2011 i Review
Etiketter:, , , ,

DATUM: jul 10

REGI: Andrey Tarkovskiy

MANUS: Stanislaw Lem (novel), Fridrikh Gorenshtein(screenplay)

SKÅDESPELARE: Natalya BondarchukDonatas Banionis and Jüri Järvet

SYNOPSIS: ”The Solaris mission has established a base on a planet that appears to host some kind of intelligence, but the details are hazy and very secret. After the mysterious demise of one of the three scientists on the base, the main character is sent out to replace him. He finds the station run-down and the two remaining scientists cold and secretive. When he also encounters his wife who has been dead for seven years, he begins to appreciate the baffling nature of the alien intelligence.”

FILMVALET: Jag och Calle brukar prata en hel del film och även om vi ofta är överens, så kan det nog hända så att jag inte är riktigt lika kulturig av mig. En sådan film som jag länge haft ögonen på, och som Calle varmt rekommenderat är just Solaris. Den känns på förhand så omhöljd av finkultur och klassikerstatus – en det är sådan film som en ”riktig” filmkritiker måste hylla.

Den dök upp på tapeten dels när vi snackade om vilka bra filmer man missat för ett tag sedan, men allra senast under en natt då vi rullade hatt och diskuterade all time favorites. Där jag nämnde 2001, så pratade han sig varm om Solaris och hyllade tempot, Tarkovsky och stämningen. Jag litar på Calle och vill att den ska vara allt han säger, men är ändå lite försiktig – det är ju inte varje dag man kollar rysk 70-tals sci-fi liksom.

OMDÖME: Så klart det är ett mästerverk. Ingen tvekan. Det som slår mig mest med den här typen av film, och när något bär en sån här status, så är det att de ofta inte liknar något annat – att det är mindre film, och mer konstverk. Den här är som en bok på film. Och en mycket bra sådan.

Tempot som Calle hyllade är på sina håll lite av en fars, men jag förstår samtidigt meningen. Man behöver all tid som erbjuds för att hinna reflektera och ta in allt. Den har trots allt ett djup och exitstensialistisk vinkel som engagerar. Faust, Dostojevskij, Freud med flera får vara med och förklara vad vi går igenom och det känns helt naturligt för här filosoferas det på en avancerad nivå. Men den är också njutbar på andra sätt så klart.

Den vilar på det klassiska science fiction-temat att ute i rymden spelar din hjärna ett spel med dig och du blir påverkad av saker som inte går att förklara. 2001 (9.5), Event Horizon (8.0), Sphere (6.5), Moon (9.0), Sunshine (8.0) mfl gör samma sak med olika framgång, men det är en pastime jag älskar. Det som rakar av lite poäng är den faktiskt kan vara just lite för långsam, samt att språket tvingar dig att ständigt glo på undertexten istället för bilden – vilket naturligt sätter käppar i hjulet. Och det är mycket dialog, och som sagt, svåra ämnen.

En annan sak är Tarkovskys regi och hur han har valt att framställa karaktärerna och framförallt hur de interagerar med varandra. Det känns som teater, där det gärna ska vara svårt och krystat när två personer pratar. Det är lite onaturligt att de aldrig skall se varandra i ögonen, ständigt röra på sig, och ofta stå med ryggen mot varandra – det gör att den känns lite för självreflekterande, medveten och douchig.

Men den ryska svårstämningen till trots, så är det här en given klassiker – se den när du har tid, energi och suget för något substansrikt.

BETYG: 8.5

IMDB-rating: 8.0

/ Filmdagboken

SOURCE CODE (2011)

Publicerat: juli 9, 2011 i Review
Etiketter:,

DATUM: jul 9

REGI: Duncan Jones

MANUS: Ben Ripley

SKÅDESPELARE: Jake Gyllenhall, Vera Farmiga, Michelle Monaghan

SYNOPSIS: ”An action thriller centered on a soldier who wakes up in the body of an unknown man and discovers he’s part of a mission to find the bomber of a Chicago commuter train.”

FILMVALET:  Duncan Jones (son of David Bowie) gjorde den bästa science fiction-filmen i modern tid år 2009. Moon (9.0) var hans debut. Bättre start får man leta efter, så pressen på honom och förväntningarna är skyhöga. Jag tror inte han har något problem att leverera.

Ända sedan jag hörde om Source Code har jag följt och läst om den var än jag kunnat och efter denna research tror jag att den här filmen är right down my alley. Förväntar mig inte Moon-bra, men väl smart sci-fi, snygg produktion och ett typ av kännetecken som Jones filmer förhoppningsvis alltid kommer bära.

OMDÖME: Det är så här man gör en sci-fi-thriller gott folk. Och det är så här man framgångsrikt rider på ”Inception-vågen” – här har The Adjustment Bureau och Limitless till exempel mycket att lära. Den är smart, tankeväckande, snygg, överraskande, tajt och genuint bra. Duncan Jones kan stolt sätta upp film nummer två på CVt under ”very good stuff I made”.

Jag älskar filmer som, när den går till end credits, får en att vilja se om den direkt. Jag kan kanske inte säga att slutet var helt oväntat, men det levereras en känsla som är intensiv och vibrerande. Härligt. Men den börjar även bra, där man blir medryckt i en Hitchcocksk stämning från ruta ett.

Det bästa med filmen är ju så klart själva sci-fi-biten, men jag måste säga att jag är väldigt positivt överraskad av Jake Gyllenhall. Det som kändes som en chansning innan, visade sig vara ett lyckat drag – han är klippt och skuren för att bära den här filmen. Han får även duktig hjälp av Vera Farmiga, som spelar sin karaktär på ett sätt som är väldigt imponerande. Snacka om att lägga till mer till rollen endast genom kroppsspråk och ton på rösten. Stort bravo till henne, ett större till Jake och allra störst till Duncan.

BETYG: 8.0

IMDB-rating: 7.7

/ Filmdagboken

LIMITLESS (2011)

Publicerat: juli 4, 2011 i Review
Etiketter:

DATUM: jul 3

REGI: Neil Burger

MANUS: Leslie Dixon, Alan Glynn

SKÅDESPELARE: Bradley Cooper, Robert De Niro, Abbie Cornish

SYNOPSIS: A writer discovers a top-secret drug which bestows him with super human abilities.

FILMVALET: Bradley Coopers första försök till att ta steget ut och på riktigt testa sina vingar. Tror inte han kommer flyga särskilt storartat men nog seglar han säkert hyfsat stadigt. Filmen i sig verkar ha en kittlande intrig, det räcker som motivation den här gången.

OMDÖME: På samma sätt som The Adjustment Bureau har den massa element som egentligen räcker långt en och en, men den känns inte riktigt slipad. Den är en del av Inception-vågen – där man försöker göra en smart tanke tillgänglig för alla – och det funkar så där. Storyn filosoferar kring utopi som en form av verklighet, men den utmanar aldrig fullt ut. Istället för att våga ta sig vatten över huvudet, fegar den ur och blir en hyfsad thriller bland alla andra.

Det blir lite oklart vad de är ute efter i slutändan. Den tar lite svängar hit och dit, och när man hoppas att dom skall utforska en sak så svänger den igen. Synd. Hade dom bara koncentrerat sig på Coopers potentiella gränslöshet lite tydligare hade det kunnat vara väldigt intressant, men den landar istället i en mix av moralkakor ingen behöver –  att inget är för bra för att vara sant och det finns alltid en baksida av myntet bla bla bla. Med det sagt har den sina sidor, och många finner den nog sevärd. Men det är alltid trist att känna att den kunde varit mer.

Och förresten, slutet sänkte hela filmen med ytterligare 0.5.

BETYG: 6.5

IMDB-rating: 7.3

/ Filmdagboken

PI (1998)

Publicerat: juni 14, 2011 i Review
Etiketter:, ,

DATUM: jun 14

REGI: Darren Aronofsky

MANUS: Darren Aronofsky

SKÅDESPELARE: Sean Gullette, Mark Margolis, Ben Shenkman

SYNOPSIS: ”A paranoid mathematician searches for a key number that will unlock the universal patterns found in nature.”

FILMVALET: Det här är en sådan film jag har haft på tittlistan i säkert 10 år, så det är ett under att det tagit så här lång tid. Med det sagt innebär det dock inte att jag har stenkoll på vad den kommer ge mig, mer än att det är Aronofskys långfilmsdebut. Sen har jag ändå lite förhoppningar – gärna att den faktiskt har något med matematik och talet Pi att göra till att börja med, men även en indikation på att Darren var rätt ute redan från början.

OMDÖME: Jag nämnde det efter Black Swan, och säger det gärna igen med eftertryck – Aronofsky gör ”den trasiga människan” som ingen annan. Det är en ständig följeslagare i samtliga hans filmer (även Requiem For A Dream (9.0), The Fountain (7.0) och The Wrestler (8.0)) och frågorna blir både varför och om han faktiskt gör några framsteg.

Här är Max, han mår kass. Instängd i sin egna besatthett av naturens matematik och i sin övertygelse om att allt går att lösa och beskriva i mönster. Han faller in i sig själv till den grad att den är skadlig på alla sätt och vis. Fine, det är ett tillräckligt intressant upplägg och det görs på ett spännande och, säkert då, banbrytande sätt, men det känns som att jag har sett det förut. Som en mix av allt han gjort efteråt.

Vilket leder mig till en bredare poäng: I vilken ordning borde man se filmer som på något sätt är anknytna till varandra för att få ut det mesta ut av den man faktiskt tycker bäst om? I mitt fall tror jag att jag kan skatta mig lycklig att jag såg Requiem först, då jag håller den väldigt högt. Men jag är inte säker på att samma sak skulle gälla om jag sett den här som nummer ett. På samma sätt är jag rätt nöjd med att ha sett Black Swan efter alla förutom Pi, för att se hur han utvecklats. Det samma gäller för andra regissörer, eller filmserier (”gangsterfilmerna”, ”kostymdramerna” mm) och frågan är om det finns någon algoritm även här. I vilken ordning borde man se Kubricks filmer? Och än större: Vilka filmer ska man se i vilken ordning för att i slutändan ha sett ”den bästa filmen”?

Svara gärna om du har någon egen fundering!

BETYG: 7.5

IMDB-rating: 7.6

 

 

/ Filmdagboken

UNKNOWN (2011)

Publicerat: juni 5, 2011 i Review
Etiketter:,

DATUM: jun 5

REGI: Jaume Collet-Serra

MANUS: Oliver Butcher, Stephen Cornwell

SKÅDEPSPELARE: Liam Neeson, January Jones, Diane Kruger

SYNOPSIS: ”A man awakens from a coma, only to discover that someone has taken on his identity and that no one, (not even his wife), believes him. With the help of a young woman, he sets out to prove who he is.”

FILMVALET: Liam Neeson är ute på hämndtåg – igen. Jag blev förvånad när jag såg trailers för den här för ett tag sen, då jag kände att Liam valt en trist väg efter förra succén med Taken. Den här verkade bara vara en förlängning av samma story i ny kostym. Men man kanske inte ska döma ut varken honom eller filmen, då Taken trots allt är en riktigt bra retributionfilm med så välförtjänta hämndscener att man ryser till. Jag lade sedan inte mycket energi på att ta reda på mer om filmen utan kände väl rätt fort, efter att den fick hyfsad kritik, att den förmodligen trots allt är sevärd.

OMDÖME: Mindre Taken och hämnd, mer Memento och Bourne med lite krydda av Stieg Larsson och Mission Impossible. Ungefär. Och det är helt OK. En tätt förpackad action-thriller som vet vad som väntas av den och levererar därefter. Liam är Liam, på samma sätt som många andra (Clooney, Hanks, Cruise m.fl.), men inte lika uttjatad och väldigt lätt att heja på efter just Taken. Man litar på honom och vill att det ska gå bra för honom.

Liams Dr. Harris söker sanningen om sig själv, sin dubbelgångare, sin fru och sin olycka i ett hyfsat mörkt Berlin. Han får hjälp i jakten av en lite larvigt castad Diane Kruger och en desto mer intressant Bruno Ganz som faktiskt bryter sig igenom sitt gamla Hitler-spöke. På vägen får man sina twistar, överraskningar och den action som behövs för att hålla en intresserad. Det räcker nästan hela vägen, men tyvärr blir det ändå till slut ”bara en annan actionfilm”, man bryr sig inte vidare mycket och slutet får komma som det vill.

Stabil film, skön att titta på, lite finurlig – men istället för att vara orginell, snarare ett bra kokat recept av saker vi har lärt förvänta oss av denna typ av film.

Till sist: Undrar vad Frank Langella var skyldig någon producent..

BETYG: 7.0

IMDB-rating: 7.1

 

/ Filmdagboken