DATUM: jul 10
REGI: Andrey Tarkovskiy
MANUS: Stanislaw Lem (novel), Fridrikh Gorenshtein(screenplay)
SKÅDESPELARE: Natalya Bondarchuk, Donatas Banionis and Jüri Järvet
SYNOPSIS: ”The Solaris mission has established a base on a planet that appears to host some kind of intelligence, but the details are hazy and very secret. After the mysterious demise of one of the three scientists on the base, the main character is sent out to replace him. He finds the station run-down and the two remaining scientists cold and secretive. When he also encounters his wife who has been dead for seven years, he begins to appreciate the baffling nature of the alien intelligence.”
FILMVALET: Jag och Calle brukar prata en hel del film och även om vi ofta är överens, så kan det nog hända så att jag inte är riktigt lika kulturig av mig. En sådan film som jag länge haft ögonen på, och som Calle varmt rekommenderat är just Solaris. Den känns på förhand så omhöljd av finkultur och klassikerstatus – en det är sådan film som en ”riktig” filmkritiker måste hylla.
Den dök upp på tapeten dels när vi snackade om vilka bra filmer man missat för ett tag sedan, men allra senast under en natt då vi rullade hatt och diskuterade all time favorites. Där jag nämnde 2001, så pratade han sig varm om Solaris och hyllade tempot, Tarkovsky och stämningen. Jag litar på Calle och vill att den ska vara allt han säger, men är ändå lite försiktig – det är ju inte varje dag man kollar rysk 70-tals sci-fi liksom.
OMDÖME: Så klart det är ett mästerverk. Ingen tvekan. Det som slår mig mest med den här typen av film, och när något bär en sån här status, så är det att de ofta inte liknar något annat – att det är mindre film, och mer konstverk. Den här är som en bok på film. Och en mycket bra sådan.
Tempot som Calle hyllade är på sina håll lite av en fars, men jag förstår samtidigt meningen. Man behöver all tid som erbjuds för att hinna reflektera och ta in allt. Den har trots allt ett djup och exitstensialistisk vinkel som engagerar. Faust, Dostojevskij, Freud med flera får vara med och förklara vad vi går igenom och det känns helt naturligt för här filosoferas det på en avancerad nivå. Men den är också njutbar på andra sätt så klart.
Den vilar på det klassiska science fiction-temat att ute i rymden spelar din hjärna ett spel med dig och du blir påverkad av saker som inte går att förklara. 2001 (9.5), Event Horizon (8.0), Sphere (6.5), Moon (9.0), Sunshine (8.0) mfl gör samma sak med olika framgång, men det är en pastime jag älskar. Det som rakar av lite poäng är den faktiskt kan vara just lite för långsam, samt att språket tvingar dig att ständigt glo på undertexten istället för bilden – vilket naturligt sätter käppar i hjulet. Och det är mycket dialog, och som sagt, svåra ämnen.
En annan sak är Tarkovskys regi och hur han har valt att framställa karaktärerna och framförallt hur de interagerar med varandra. Det känns som teater, där det gärna ska vara svårt och krystat när två personer pratar. Det är lite onaturligt att de aldrig skall se varandra i ögonen, ständigt röra på sig, och ofta stå med ryggen mot varandra – det gör att den känns lite för självreflekterande, medveten och douchig.
Men den ryska svårstämningen till trots, så är det här en given klassiker – se den när du har tid, energi och suget för något substansrikt.
BETYG: 8.5
Filmdagboken 