Arkiv för juli, 2011

SOLARIS (1972)

Publicerat: juli 10, 2011 i Review
Etiketter:, , , ,

DATUM: jul 10

REGI: Andrey Tarkovskiy

MANUS: Stanislaw Lem (novel), Fridrikh Gorenshtein(screenplay)

SKÅDESPELARE: Natalya BondarchukDonatas Banionis and Jüri Järvet

SYNOPSIS: ”The Solaris mission has established a base on a planet that appears to host some kind of intelligence, but the details are hazy and very secret. After the mysterious demise of one of the three scientists on the base, the main character is sent out to replace him. He finds the station run-down and the two remaining scientists cold and secretive. When he also encounters his wife who has been dead for seven years, he begins to appreciate the baffling nature of the alien intelligence.”

FILMVALET: Jag och Calle brukar prata en hel del film och även om vi ofta är överens, så kan det nog hända så att jag inte är riktigt lika kulturig av mig. En sådan film som jag länge haft ögonen på, och som Calle varmt rekommenderat är just Solaris. Den känns på förhand så omhöljd av finkultur och klassikerstatus – en det är sådan film som en ”riktig” filmkritiker måste hylla.

Den dök upp på tapeten dels när vi snackade om vilka bra filmer man missat för ett tag sedan, men allra senast under en natt då vi rullade hatt och diskuterade all time favorites. Där jag nämnde 2001, så pratade han sig varm om Solaris och hyllade tempot, Tarkovsky och stämningen. Jag litar på Calle och vill att den ska vara allt han säger, men är ändå lite försiktig – det är ju inte varje dag man kollar rysk 70-tals sci-fi liksom.

OMDÖME: Så klart det är ett mästerverk. Ingen tvekan. Det som slår mig mest med den här typen av film, och när något bär en sån här status, så är det att de ofta inte liknar något annat – att det är mindre film, och mer konstverk. Den här är som en bok på film. Och en mycket bra sådan.

Tempot som Calle hyllade är på sina håll lite av en fars, men jag förstår samtidigt meningen. Man behöver all tid som erbjuds för att hinna reflektera och ta in allt. Den har trots allt ett djup och exitstensialistisk vinkel som engagerar. Faust, Dostojevskij, Freud med flera får vara med och förklara vad vi går igenom och det känns helt naturligt för här filosoferas det på en avancerad nivå. Men den är också njutbar på andra sätt så klart.

Den vilar på det klassiska science fiction-temat att ute i rymden spelar din hjärna ett spel med dig och du blir påverkad av saker som inte går att förklara. 2001 (9.5), Event Horizon (8.0), Sphere (6.5), Moon (9.0), Sunshine (8.0) mfl gör samma sak med olika framgång, men det är en pastime jag älskar. Det som rakar av lite poäng är den faktiskt kan vara just lite för långsam, samt att språket tvingar dig att ständigt glo på undertexten istället för bilden – vilket naturligt sätter käppar i hjulet. Och det är mycket dialog, och som sagt, svåra ämnen.

En annan sak är Tarkovskys regi och hur han har valt att framställa karaktärerna och framförallt hur de interagerar med varandra. Det känns som teater, där det gärna ska vara svårt och krystat när två personer pratar. Det är lite onaturligt att de aldrig skall se varandra i ögonen, ständigt röra på sig, och ofta stå med ryggen mot varandra – det gör att den känns lite för självreflekterande, medveten och douchig.

Men den ryska svårstämningen till trots, så är det här en given klassiker – se den när du har tid, energi och suget för något substansrikt.

BETYG: 8.5

IMDB-rating: 8.0

/ Filmdagboken

Annonser

HOT COFFEE (2011)

Publicerat: juli 9, 2011 i Review
Etiketter:

DATUM: jul 9

REGI: Susan Saladoff

MEDVERKANDE: Joan Claybrook, Oliver Diaz, John Grisham

SYNOPSIS: ”The McDonald’s coffee case has been routinely cited by the media as an example of how citizens have taken advantage of the legal system. We will show how this case became so popular in the media, who funded the effort and to what end. We will tell the truth and let the audience decide if spilling hot coffee is really as profitable as they might otherwise believe.”

FILMVALET: En film jag skrollade förbi i all hast och noterade IMDB-ratingen. Efter vidare klick så uppfattade jag att, trots att IMDB-ratingen må vara osäker och att det är en HBO-film, så är det här en perfekt liten dokumentär för mig. Dokument är ju alltid på något vis upplysande eller allmänbildande, men just den här känns rätt intressant och aktuell nu när Spotify ska lanseras i USA och det lär rulla in lawsuits som aldrig förr. Så det ska bli intressant att se hur det faktiskt fungerar!

OMDÖME: Intressant är ett bra ord, läskigt ett annat. På samma sätt som både Inside Job och Waiting For Superman spätt på den bild man har av USA som ett skrämmande dysfunktionellt land, så är historien om den kopp kaffe  – som vände upp och ner på allt – lika obehaglig att se.

Man har ju en bild av att man går omkring och stämmer till höger och vänster i USA mest hela tiden och för till synes vad som helst. Den bilden är helt och hållet skapad av just den här lawsuiten. Vi får således en bra genomgång av den, och en helt annan förståelse för den stackars tanten. Men vad som är viktigare och mer givande är att filmen tar det djupare och i princip redogör för ett par olika regler och skeenden som  bevisar hur snett det kan gå när big business blandar sig i lagen.

Det vi får med oss ut på andra sidan är en känsla av obehag och en förståelse för att USA är land med många problem. På så sätt är den här filmen väldigt viktig, och det gör inget om den är superpartisk och lobbad så att det ryker om den – befolkningen i staterna måste få den här informationen! Och det kan jag tänka mig att även du behöver.

Till sist: Kudos till John Grisham, som är både stencool och vettig. Men framförallt för att han har exakt det utseende jag tycker Blomkvist skulle haft i Stieg Larsson-filmerna. Think about it.

BETYG: 7.5

IMDB-rating: 8.1

/ Filmdagboken

SOURCE CODE (2011)

Publicerat: juli 9, 2011 i Review
Etiketter:,

DATUM: jul 9

REGI: Duncan Jones

MANUS: Ben Ripley

SKÅDESPELARE: Jake Gyllenhall, Vera Farmiga, Michelle Monaghan

SYNOPSIS: ”An action thriller centered on a soldier who wakes up in the body of an unknown man and discovers he’s part of a mission to find the bomber of a Chicago commuter train.”

FILMVALET:  Duncan Jones (son of David Bowie) gjorde den bästa science fiction-filmen i modern tid år 2009. Moon (9.0) var hans debut. Bättre start får man leta efter, så pressen på honom och förväntningarna är skyhöga. Jag tror inte han har något problem att leverera.

Ända sedan jag hörde om Source Code har jag följt och läst om den var än jag kunnat och efter denna research tror jag att den här filmen är right down my alley. Förväntar mig inte Moon-bra, men väl smart sci-fi, snygg produktion och ett typ av kännetecken som Jones filmer förhoppningsvis alltid kommer bära.

OMDÖME: Det är så här man gör en sci-fi-thriller gott folk. Och det är så här man framgångsrikt rider på ”Inception-vågen” – här har The Adjustment Bureau och Limitless till exempel mycket att lära. Den är smart, tankeväckande, snygg, överraskande, tajt och genuint bra. Duncan Jones kan stolt sätta upp film nummer två på CVt under ”very good stuff I made”.

Jag älskar filmer som, när den går till end credits, får en att vilja se om den direkt. Jag kan kanske inte säga att slutet var helt oväntat, men det levereras en känsla som är intensiv och vibrerande. Härligt. Men den börjar även bra, där man blir medryckt i en Hitchcocksk stämning från ruta ett.

Det bästa med filmen är ju så klart själva sci-fi-biten, men jag måste säga att jag är väldigt positivt överraskad av Jake Gyllenhall. Det som kändes som en chansning innan, visade sig vara ett lyckat drag – han är klippt och skuren för att bära den här filmen. Han får även duktig hjälp av Vera Farmiga, som spelar sin karaktär på ett sätt som är väldigt imponerande. Snacka om att lägga till mer till rollen endast genom kroppsspråk och ton på rösten. Stort bravo till henne, ett större till Jake och allra störst till Duncan.

BETYG: 8.0

IMDB-rating: 7.7

/ Filmdagboken

TAKE ME HOME TONIGHT (2011)

Publicerat: juli 5, 2011 i Review
Etiketter:

DATUM: jul 5

REGI: Michael Dowse

MANUS: Jackie Filgo (screenplay), Jeff Filgo (screenplay)

SKÅDESPELARE: Topher GraceAnna Faris and Dan Fogler

SYNOPSIS: ”Follow an aimless college grad who pursues his dream girl at a wild Labor Day weekend party. He, his twin sister and their best friend struggle with their burgeoning adulthood over the course of the night.”

FILMVALET: Trött eftermiddag och häng med Robin. Läge för osedd komedi och det första som höll måttet på hdbits var den här.

OMDÖME: 80-talskomedier är lite ut av en hype just nu  – med Hot Tube Time Machine (7.0) nyligen och Hot Rod (7.5) för några år sedan. Det är kul och man vet vad man får. Filmen är inget speciellt och förtjänar egentligen ingen recension – utan det räcker med att säga att den på sina håll är tillräckligt lustig att det räcker som motivation, men inte mycket mer än så.

Till sist: Vad som istället är minnesvärt är hur förbannat lika Kristen Stewart och Teresa Palmer är!

BETYG: 6.5

IMDB-rating: 6.6

/ Filmdagboken

LIMITLESS (2011)

Publicerat: juli 4, 2011 i Review
Etiketter:

DATUM: jul 3

REGI: Neil Burger

MANUS: Leslie Dixon, Alan Glynn

SKÅDESPELARE: Bradley Cooper, Robert De Niro, Abbie Cornish

SYNOPSIS: A writer discovers a top-secret drug which bestows him with super human abilities.

FILMVALET: Bradley Coopers första försök till att ta steget ut och på riktigt testa sina vingar. Tror inte han kommer flyga särskilt storartat men nog seglar han säkert hyfsat stadigt. Filmen i sig verkar ha en kittlande intrig, det räcker som motivation den här gången.

OMDÖME: På samma sätt som The Adjustment Bureau har den massa element som egentligen räcker långt en och en, men den känns inte riktigt slipad. Den är en del av Inception-vågen – där man försöker göra en smart tanke tillgänglig för alla – och det funkar så där. Storyn filosoferar kring utopi som en form av verklighet, men den utmanar aldrig fullt ut. Istället för att våga ta sig vatten över huvudet, fegar den ur och blir en hyfsad thriller bland alla andra.

Det blir lite oklart vad de är ute efter i slutändan. Den tar lite svängar hit och dit, och när man hoppas att dom skall utforska en sak så svänger den igen. Synd. Hade dom bara koncentrerat sig på Coopers potentiella gränslöshet lite tydligare hade det kunnat vara väldigt intressant, men den landar istället i en mix av moralkakor ingen behöver –  att inget är för bra för att vara sant och det finns alltid en baksida av myntet bla bla bla. Med det sagt har den sina sidor, och många finner den nog sevärd. Men det är alltid trist att känna att den kunde varit mer.

Och förresten, slutet sänkte hela filmen med ytterligare 0.5.

BETYG: 6.5

IMDB-rating: 7.3

/ Filmdagboken