<div style=”background:#000;width:350px; height:260px;font:0px sans-serif;text-align:left;”>http://cdn.countingdownto.com/c/w.swf<br/> <a href=”http://countingdownto.com” style=”font:bold 8px Arial;padding-left:19px;color:#444;”>ONLINE COUNTDOWNS</a></div>
DATUM: aug 26
REGI: Kenneth Branagh
MANUS: Ashley Miller, Zack Stentz
SKÅDESPELARE: Chris Hemsworth, Anthony Hopkins, Natalie Portman
SYNOPSIS: ”The powerful but arrogant warrior Thor is cast out of the fantastic realm of Asgard and sent to live amongst humans on Earth, where he soon becomes one of their finest defenders.”
FILMVALET: Thor har väl egentligen alltid varit min favortitsuperhjälte sedan min bror började slänga färska och importerade Marvel/DC-tidningar på hög för 15-talet år sedan. Avengers egen nordbo och asagud – han är ju ”vår”. Vid sidan av de andra mer stereotypa hjältarna fick han en egen stil i tidningarna – han uttryckte sig annorlunda, verkade lite egen och out of place. Han bidrar till dynamiken mer än Captain America om man säger så.
När jag först hörde att Branagh skulle regissera så skrattade jag nästan till och kände att det bara kan gå på ett sätt. Så jag struntade i den. Men sen kom den ut, fick bra (bättre än väntat iaf) reviews och mycket publicitet. Hollywood lyckades sälja den till mig. Tror dock fortfarande att jag kommer få se onödigt mycket högtravande prosa och brittisk smugness, men jag är i alla fall redo.
OMDÖME: Well done. Väldigt mycket bättre än vad jag trodde. Att de lyckas klämma ur det sista ur den här superhjältevågen (Iron Mans, Spidermans, Fantastic Fours, X-mens m.fl) är faktiskt rätt imponerande, för det är ingen lätt sak att göra asatro på bioduk utan att bli larvig. Men nu är det nog slut – snälla sluta göra sådana här filmer – sluta filma Avenegers innan det är för sent. Kom tillbaka när genren är revamped som när Batman Begins kom ut – då kan vi snacka.
Nå väl. En väldigt snygg film med en effektivt berättad historia. Häftig så klart, och fjantig på sina håll – men det funkar nästan till 100%. Jag har dock vissa problem. Nummer 1, den skulle inte lida av att vara 45 minuter längre – det känns som att de klämmer ihop en story med så mycket innehåll och bakgrund, på så lite tid, att slutet kommer från ingen vart när man känner att filmen i princip just ska börja. Nummer 2, Natalie Portman. Vad gör du med i den här filmen? Stellan, sure, det kan jag förstå. Jag skulle nästan köpa Natalie också – om dom dumpade kärleksbiten och hennes blondinitet. Men som hennes roll är nu kunde de slängt in vem som helst.
Se den och få lite snygg action och bra ljud, men gör det med åtanken att du ser en genre gå i graven.
BETYG: 6.5
/ Filmdagboken
WIN WIN (2011)
Publicerat: september 3, 2011 i ReviewEtiketter:drama, indie, official selection, palm
DATUM: aug 18
REGI: Thomas McCarthy
MANUS: Thomas McCarthy
SKÅDESPELARE: Paul Giamatti, Amy Ryan and Jeffrey Tambor
SYNOPSIS: ”A struggling lawyer and volunteer wrestling coach’s chicanery comes back to haunt him when the teenage grandson of the client he’s double-crossed comes into his life.”
FILMVALET: Om Submarine var en av sommarens bästa palmbladsfilmer, är Win Win dess sanna parhäst. Jag tror de här två filmerna delade på de flesta utmärkelserna – så det är klart den ska ses. Har en känsla av att den kan vara lite för generisk dock -med Giamatti ungdomsskådisar och postern i sin enkelhet – hoppas den lyckas vara unik ändå. Sågs på väg hem från Way Out West på tåget med Michel.
OMDÖME: Alltså, den är generisk som föranat, men frågan är om den lyckas hålla sig på rätt sida om ”trying too much”-strecket. Det känns liksom som att dom vet precis vad dom håller på med i varje scen, varje vinkel och till varje ton – som om att magin med indie/festival-film är mer ett recept än frukten av entusiasm. Den är lite för medveten, även fast den gör allt för att låtsas som ingenting. Jag genomskådar det ganska lätt.
”Men den är ju bra ändå, väl?”
Ja. Väldigt bra så klart. Se den och njut av film i ett litet format som värmer och glädjer på många sätt (som tyvärr har ett lite plumpt slut). Men glöm inte att det under ytan är nästa lika mycket business som Transformers 3.
Till sist: Ska du bara se en av sommarens festivalfilmer – se Submarine så får ni en ”riktig” film.
BETYG: 7.0
DATUM: aug 7
REGI: Paul Feig
MANUS: Kristen Wiig, Annie Mumolo
SKÅDESPELARE: Kristen Wiig, Maya Rudolph, Rose Byrne
SYNOPSIS: ”Picked as her best friend’s maid of honor, lovelorn and broke Annie looks to bluff her way through the expensive and bizarre rituals with an oddball group of bridesmaids.”
FILMVALET: Om Danny McBride är Hollywoods roligaste man just nu, Your Highness till trots – så är Kristen Wiig hans kvinnliga dito. Om sanningen ska fram så har hon varit det i ett par år, och jag är osäker på om jag faktiskt tyckt någon har varit bättre på det hela taget. På SNL har hon levererat sjukt roliga sketcher och på senare tid även börjat dyka upp i filmer. Den här skriver hon till och med, så det här måste bli bra.
En tjejfilm? Det tror jag verkligen inte. Skall däremot bli intressant att se om det finns fler tjejer i Wiig’s kaliber.
OMDÖME: Bridesmaids är en komedi för alla. Framförallt alla som kan känna igen (och våga skratta åt) kvinnostereotyper.
Wiig är så rolig man hoppas på. Storyn tillräckligt rik på nya ingredienser och tillsammans med en hög igenkänningsfaktor – framkallas det både skratt och värme. Det är uppfriskande och modernt att göra en film så här – en kvinnlig ensemble men med en målgrupp som sprider sig över till ”oss andra”.
Mycket kretsar kring huvudrollen Anne. Det får den gärna göra, för det är hon som är mest humor. Men det härligaste i det hela är att humorn sträcker sig längre än vad den brukar. Jag kommer säga det, även fast det kanske är lite anti-PK – avföring, barnslig humor, in your face-snusk kan göras av tjejer också.
En vanlig komedi kanske, ingen speciellt som Submarine, eller genrebrytande som Tucker and Dale. Utan mer en Hollywoodosande bio-mainstream-succé – men så skönt att dessa fortfarande kan göras bra och med finess. Så fortsätt skriv Kristen, jag ser nästa också.
BETYG: 7.5
DATUM: aug 7
REGI: David Gordon Green
MANUS: Danny McBride, Ben Best
SKÅDESPELARE: Danny McBride, Natalie Portman, James Franco
SYNOPSIS: ”When Prince Fabious’s bride is kidnapped, he goes on a quest to rescue her… accompanied by his lazy useless brother Thadeous.”
FILMVALET: Jag läste om den i Empire i våras, och även om de själva i princip skojar bort vad de tycker om resultatet och erkänner gladeligen att det här är en larvig film, så är det ändå någonting jag vill se. Danny McBride både skådespelar och skriver – det räcker för mig.
OMDÖME: Silly indeed. Och inte så mycket att minnas tyvärr. Men likväl, inställningen man går in med får alltid fungera som måttstock i sådana här lägen – så den gör väl jobbet. Lite halvdant.
Visst skrattade jag gott några gånger – åt dvärgar, snopphumor, bromance och rena dumheter. Men det är det hela. Jag hade hoppats på lite mer så klart.
Det är varken McBride, Franco eller Deschanels stoltaste ögonblick i karriären – och självklart ska man väl kunna larva sig även i Hollywood. Men det är snubblande nära att det blir mer ut av ett långfinger till alla som skulle behövt (och kunnat använda) pengarna till något bättre.
BETYG: 5.5
Filmdagboken 