ÖRNNÄSTET (1968)

DATUM: aug 6

REGI: Brian G. Hutton

MANUS: Alistair MacLean

SKÅDESPELARE: Richard Burton, Clint Eastwood, Mary Ure

SYNOPSIS: ”Allied agents stage a daring raid on a castle where the Nazis are holding an American General prisoner… but that’s not all that’s really going on.”

FILMVALET: Barndomsminnen. Tro det eller ej. Det här är en av de filmer jag minns låg hemma hos oss under TVn tillsammans med andra klassiker som Kanonerna På Navarone, Casablanca och Det Gyllene Skinnet. Jag har minnen av den så klart, men det kan lika gärna vara efterfabrikationer och falsk nostalgi.

Nå väl, en regnig lördag var det den här jag till slut bestämde mig för på Buylando. Ska den vara med på bloggen eller inte, det är frågan? Tanken är att bara filmer jag ser ”för första gången” ska hamna här – vi får se.

OMDÖME: Till att börja med: den här få vara med på bloggen – för jag minns knappt någonting. Små fragment, och lite av känslan kanske – men det här var första gången jag såg den. Och jäklar vad härlig känsla.

Clintan, Burton, kostymerna, färgerna, ljuden, tempot – det är mycket man kan klänga fast vid, bryta ner och lyfta upp. Men jag väljer intrigen. Den här var före sin tid på många sätt när det gäller just den. Den är smart, hemlighetsfull och ja, på sina håll till och med svår.

Burton gör det så bra. Han döljer inte bara för oss, utan för alla i hans närhet. Han vilseleder, spelar med och spelar mot – och under perioder har man ingen aning om vad det är man ser. Är det en krigsfilm, en Bond-film eller något helt annat?

Det spelar ingen roll. Oavsett vad är det en oantastlig klassiker.

Till sist: Helikopter under WW2? Nej.

Till sist 2: Skriven av Alistair MacLean – intressant. Måste kolla vilka andra filmer han ligger bakom.

BETYG: 8.0

IMDB-rating: 7.7

/Filmdagboken

CHINATOWN (1974)

DATUM: jul 20

REGI: Roman Polanski

MANUS: Robert Towne

SKÅDESPELARE: Jack Nicholson, Faye Dunaway, John Huston

SYNOPSIS: ”A private detective investigating an adultery case stumbles on to a scheme of murder that has something to do with water.”

FILMVALET: Ytterligare en film på IMDBs Top 100-lista. Jag har för mig att jag redan har sett den (eller känner att jag borde ha gjort det), så vi får se om det blir någon deja vu.

En klassisk film oavsett – med en tidlös cast i Nicholson och Dunway och med en regissör som jag brukar gilla i kontroversielle Polanski. Har egentligen inget minne av vad jag borde mötas av, men jag har en känsla av att det här är 70-talets (och förmodligen hela vägen fram till idag) sista riktiga noir film utan att vara en pastiche på genren.

Nicholson i Bogharts kappa –  känns som att den borde sitta som en smäck.

OMDÖME: Givet en härligt tidstypisk film som kan tolkas både som kostymdrama, LA-hyllning, Nicholson-porr samt så klart en del episk noir. Tempot är lågt, men eftertänksamt. Och enligt genrens regler, och precis som i The Maltese Falcon, vet man inte mycket mer än vad vår huvudroll ger sken av. Faktum är att man inte vet riktigt vad han har i åtanke heller, mer än att han är jäkligt kall och finurlig. Just det är på många sätt genrens stora dragplåser för mig – med tanke på hur uppenbar film ofta är idag – mysticismen och uppbyggnaden av intrigen är mästerlig.

Nästan alla gör ett bra jobb – regissör, skådespelare, klippare, ljudsättare. Det regnade ju så klart Oscarsnomineringar – men den fick även en av de värsta, mest upprörande nomineringarna genom tiderna. Faye Dunway – Best Actress in a Leading Role. Va?! Hon var pinsam. Det var jobbigt. Det som i mina ögon gjorde att filmen droppade en del. När det är så att en skådespelare under filmens gång får dig att tänka ”hoppas de inte har fler scener med henne nu, det drar ner alla – Jack, Roman, alla som sliter med produktionen” – då är det inte bra.

Jag kanske överdriver lite så klart, men jag väntade inte mig det av dels ett så klassiskt namn, eller av en sådan kultstämplad film.

Men den är trots allt omöjlig att ge något annat än ++++.

BETYG: 8.0

IMDB-rating: 8.4 (IMDB Top 100 #70)

/Filmdagboken

SOLARIS (1972)

DATUM: jul 10

REGI: Andrey Tarkovskiy

MANUS: Stanislaw Lem (novel), Fridrikh Gorenshtein(screenplay)

SKÅDESPELARE: Natalya Bondarchuk, Donatas Banionis and Jüri Järvet

SYNOPSIS: ”The Solaris mission has established a base on a planet that appears to host some kind of intelligence, but the details are hazy and very secret. After the mysterious demise of one of the three scientists on the base, the main character is sent out to replace him. He finds the station run-down and the two remaining scientists cold and secretive. When he also encounters his wife who has been dead for seven years, he begins to appreciate the baffling nature of the alien intelligence.”

FILMVALET: Jag och Calle brukar prata en hel del film och även om vi ofta är överens, så kan det nog hända så att jag inte är riktigt lika kulturig av mig. En sådan film som jag länge haft ögonen på, och som Calle varmt rekommenderat är just Solaris. Den känns på förhand så omhöljd av finkultur och klassikerstatus – en det är sådan film som en ”riktig” filmkritiker måste hylla.

Den dök upp på tapeten dels när vi snackade om vilka bra filmer man missat för ett tag sedan, men allra senast under en natt då vi rullade hatt och diskuterade all time favorites. Där jag nämnde 2001, så pratade han sig varm om Solaris och hyllade tempot, Tarkovsky och stämningen. Jag litar på Calle och vill att den ska vara allt han säger, men är ändå lite försiktig – det är ju inte varje dag man kollar rysk 70-tals sci-fi liksom.

OMDÖME: Så klart det är ett mästerverk. Ingen tvekan. Det som slår mig mest med den här typen av film, och när något bär en sån här status, så är det att de ofta inte liknar något annat – att det är mindre film, och mer konstverk. Den här är som en bok på film. Och en mycket bra sådan.

Tempot som Calle hyllade är på sina håll lite av en fars, men jag förstår samtidigt meningen. Man behöver all tid som erbjuds för att hinna reflektera och ta in allt. Den har trots allt ett djup och exitstensialistisk vinkel som engagerar. Faust, Dostojevskij, Freud med flera får vara med och förklara vad vi går igenom och det känns helt naturligt för här filosoferas det på en avancerad nivå. Men den är också njutbar på andra sätt så klart.

Den vilar på det klassiska science fiction-temat att ute i rymden spelar din hjärna ett spel med dig och du blir påverkad av saker som inte går att förklara. 2001 (9.5), Event Horizon (8.0), Sphere (6.5), Moon (9.0), Sunshine (8.0) mfl gör samma sak med olika framgång, men det är en pastime jag älskar. Det som rakar av lite poäng är den faktiskt kan vara just lite för långsam, samt att språket tvingar dig att ständigt glo på undertexten istället för bilden – vilket naturligt sätter käppar i hjulet. Och det är mycket dialog, och som sagt, svåra ämnen.

En annan sak är Tarkovskys regi och hur han har valt att framställa karaktärerna och framförallt hur de interagerar med varandra. Det känns som teater, där det gärna ska vara svårt och krystat när två personer pratar. Det är lite onaturligt att de aldrig skall se varandra i ögonen, ständigt röra på sig, och ofta stå med ryggen mot varandra – det gör att den känns lite för självreflekterande, medveten och douchig.

Men den ryska svårstämningen till trots, så är det här en given klassiker – se den när du har tid, energi och suget för något substansrikt.

BETYG: 8.5

IMDB-rating: 8.0

/ Filmdagboken

BADLANDS (1973)

DATUM: jun 26

REGI: Terrence Malick

MANUS: Terrence Malick

SKÅDESPELARE: Martin Sheen, Sissy Spacek

SYNOPSIS: ”Dramatization of the Starkweather-Fugate killing spree of the 1950’s, in which a teenage girl and her twenty-something boyfriend slaughtered her entire family and several others in the Dakota badlands.”

FILMVALET: Inför premiären av The Tree Of Life för några veckor sedan bestämde jag mig för att se alla Malicks filmer i en typ av inlärningssyfte. Efter att jag sett några nu (The Tree Of Life, Days Of Heaven och Tunna Röda Linjen sedan tidigare) har suget efter att se fler, inte riktigt ökat. Efter varje film har det snarare blivit så att man känner igen sig mer och mer, och det där speciella blir inte lika speciellt längre.

Men att han är bra är inget snack, så ”Uppdrag Malick” är fortfarande levande och nästa på tur är hans debut. Inte läst något särskilt eller sett mycket mer än att vi har en pur-ung Martin Sheen vid rodret. Bara det känns rätt lockande efter att jag läst på senare tid hur han var vid sidan av duken på den här tiden. Tänk sonen Charlie fast på 70-tals droger ungefär.

OMDÖME: It’s all Sheen. Så cool. Han är/var verkligen en modern James Dean på många sätt och tillsammans med Sissy Spacek utgör de en duo liknande Bonnie and Clyde, Pitt och Lewis från Kalifornia eller Harrelson och samma Lewis i Natural Born Killers – i en aningen mer långsam och naturlig tappning.

I och med att jag inte visste från början var filmen skulle ta vägen, så var det en välkommen överraskning när den väl vände skarpt. Men oavsett vändningar och story så tar den an exakt samma saker vi är vana vid – relation och livsöden. Och i det här fallet känns båda relativt spännande. Med dysfunktionaliteten och det osunda i det hela får nerven ständigt växa och Sheen samtidigt glänsa.

Det kan dock hända att jag hunnit tröttna lite på Malick, för filmen fick mig aldrig riktigt att känna något. Kanske var det för att han faktiskt försökte sig på en dialog (något som han senare börjat strunta i) eller att han inte riktigt bemästrar sin säregna stil fullt ut än  – oavsett så blir det mer en resa som är skön att titta på och lyssna till utan att behöva engagera sig så mycket.

Det blir dock tydligt att se vad Malick tog med sig, och han tog med sig det han var bäst på – i det här fallet är det människornas till synes hypernaturliga sätt att vara på. Dom är liksom inte med i en film, utan dom bara är.

Till sist: Nu är det bara The New World kvar, och jag kan tyvärr inte säga att jag är särskilt sugen.

Till sist 2: Intressant! Såg nu, när jag klistrade in synopsisen, att den är baserad på en sann händelse. Det höjer den inte något i efterhand, men hade jag vetat om det före… Kanske. Hur som helst Starkweather-Fugate killings – det hände på riktigt.

BETYG: 7.5

IMDB-rating: 7.9

/ Filmdagboken

ONCE UPON A TIME IN THE WEST (1968)

DATUM: jun 21

REGI: Sergio Leone

MANUS: Dario Argento, Bernardo Bertolucci

SKÅDESPELARE: Charles Bronson, Henry Fonda, Jason Robards

SYNOPSIS: ”Epic story of a mysterious stranger with a harmonica who joins forces with a notorious desperado to protect a beautiful widow from a ruthless assassin working for the railroad.”

FILMVALET: En av de sista allra största klassikerna kvar på titt-listan. Till och med den sista på Top 20 i min mission att se de 100 högst betygsatta filmerna på IMDB. Vet inte varför jag inte har sett den. Jag har ägt den (låt vara en risig thai-kopia), men kanske aldrig riktigt trott på den. Men ju fler filmer jag sett från Top 20, desto mer har jag insett att crowden som betygsätter på IMDB har förvånansvärt bra smak trots allt (i alla fall när filmerna funnits ett par år och ”satt sig” i kulturhistorien), så jag är beredd att bli tagen.

OMDÖME: Fy fan. The Good, The Better, The Western. Det här är så mycket, så bra att endast nyss anspelad film kan vara där och tampas om herren på täppan när det gäller mycket – men attityd, stämning och rå coolhet allra främst. Bronson, Fonda, Robards är en trio att döda för – kanske den tyngsta på en filmduk nånsin.

Det är sant. Dynamik när den liksom trillar på sin spets till perfektion. Inte nog med att karaktärerna är så gjutna det går, utan här får vi även en komplex, smart och isande spännande film ända tills solnedgången. Och det slutar inte där. Vi får till och med ett soundtrack som är lika genrefödande som det är episkt och för evigt förknippat med Bronsons grönt, ständigt kisande ögon. Vi får vackra bilder, vidunderligt härliga relationer och blickar som skär igenom allt – damm, sol och 43 års vidareutveckling av mediet.

Se den, och gör det när du är sugen på någonting riktigt och varaktigt. Fundera på vad du tyckte om Avatar innan för att se hur dessa 43 år ”utvecklat” filmkonsten.

…eller inte.

Till sist: It goes without saying, men jag gör det ändå: som alltid tycks dessa äldre filmer dock alltid ha lite problem med tempot och mindre, oförklarliga hopp i storyn, men det gör nästan ingenting. (-1.0.)

BETYG: 9.0

IMDB-rating: 8.8 (IMDB Top 100 #20)

 

 

/ Filmdagboken