Inlägg märkta ‘official selection’

WIN WIN (2011)

Publicerat: september 3, 2011 i Review
Etiketter:, , ,

DATUM: aug 18

REGI: Thomas McCarthy

MANUS: Thomas McCarthy

SKÅDESPELARE: Paul GiamattiAmy Ryan and Jeffrey Tambor

SYNOPSIS: ”A struggling lawyer and volunteer wrestling coach’s chicanery comes back to haunt him when the teenage grandson of the client he’s double-crossed comes into his life.”

FILMVALET: Om Submarine var en av sommarens bästa palmbladsfilmer, är Win Win dess sanna parhäst. Jag tror de här två filmerna delade på de flesta utmärkelserna – så det är klart den ska ses. Har en känsla av att den kan vara lite för generisk dock -med Giamatti ungdomsskådisar och postern i sin enkelhet – hoppas den lyckas vara unik ändå. Sågs på väg hem från Way Out West på tåget med Michel.

OMDÖME: Alltså, den är generisk som föranat, men frågan är om den lyckas hålla sig på rätt sida om ”trying too much”-strecket. Det känns liksom som att dom vet precis vad dom håller på med i varje scen, varje vinkel och till varje ton – som om att magin med indie/festival-film är mer ett recept än frukten av entusiasm. Den är lite för medveten, även fast den gör allt för att låtsas som ingenting. Jag genomskådar det ganska lätt.

”Men den är ju bra ändå, väl?”

Ja. Väldigt bra så klart. Se den och njut av film i ett litet format som värmer och glädjer på många sätt (som tyvärr har ett lite plumpt slut). Men glöm inte att det under ytan är nästa lika mycket business som Transformers 3.

Till sist: Ska du bara se en av sommarens festivalfilmer – se  Submarine så får ni en ”riktig” film.

BETYG: 7.0

IMDB-rating: 7.5

/ Filmdagboken

THE TREE OF LIFE (2011)

Publicerat: maj 29, 2011 i Review
Etiketter:, , ,

DATUM: maj 30

REGI: Terrence Malick

MANUS: Terrence Malick

SKÅDESPELARE: Brad Pitt, Jessica Chastain, Sean Penn

SYNOPSIS: The story centers around a family with three boys in the 1950s. The eldest son witnesses the loss of innocence.”

FILMVALET: Om inte årets, så åtminstone en av vårens allra mest hajpade filmer. Det har tisslats och tasslats om den länge, men det har varit sparsamt med handfast info, allt i hemlighetsmakaren Malicks tradition. Så bubblan har riskerat att explodera om den inte levererar. Men samma bubbla varken imploderade eller exploderade, utan förblev intakt och den gick och vann Guldpalmen i Cannes istället.

Med tanke på tidigare filmer jag sett av den gode Terrence (Tunna Röda Linjen och Days Of Heaven) tror jag mig nu vara säker på vad jag kommer få se. Jag stack ut hakan senast och hyllade honom som en sann auteur – med en behandling av naturen, det naturliga hos människan och en sparsam dialog som ryggmärg. Så jag är redo. Bio på mors dag. Saga var platsen.

OMDÖME: Ambitionen vet inga gränser. Malick greppar här efter så mycket, att ens försöket är värt en stående ovation – att han sedan även lyckas med det, resulterade i alla fall i en spontanapplåd i Sagas Salong 2. Här är pretentionen att omfamna livet självt i ett utförande och en omfattning som liksom gör att samlingsnamnet ”film” blir otillräckligt. Det här är något annat, och kanske bör bedömas därefter.

Berättarstilen känner vi igen, här uppskruvad till max och dragen till sin spets i form av de oändliga klippen, zoomningarna och den utspridda, och ytterst tillfälliga dialogen. Jag kan säga det redan nu, så får vi det överstökat: det är på sina håll för mycket. Alldeles för mycket. Jag sitter och undrar om Malick har tappat det då ytterligare en poänglös inzoomning fokuserar på en tapet, en panorering inte ger oss något nytt och skärmen går till svart för trettionde gången. När man då i samma veva lägger på den obegripligt cheesiga voice-overn – där en viskning med jämna mellanrum levererar till synes slumpartade ord – kan jag inte annat än skruva mig obekvämt djupare ner i stolen.

Men det här är konst. Det får vi inte glömma. Det är som att samla flera konstarter i ett, från opera, teater, tavlor till poesi och fotografi – och den här gången hamnade det på en duk. Den gör sig bra där, men jag tror inte alla är beredda på det. Ser man den som en film så får man sanslöst foto, otroliga skådespelarinsatser, vacker musik och en effektfullt levererad poäng – det kan nog många se. Om man orkar sitta kvar. Om så är fallet så kan man hoppas att folk lyckas njuta av den som något mer och i upplevelsen som då erbjuds, är öppna för att låta sig bli träffad av det vackra, tidlösa och enorma som är liv. Men balansen är hårfin.

Tempot är lågt, fyllscenerna många och ditt intellekt och ditt personliga engagemang sätts på spel. Det blir utmanande, men i slutändan belönande. Malick har, mästerligt nog under resans gång, fått mig att lägga ner sågen (vässad och klar) tryggt i verktygslådan lagom till dess att poängen varsamt styrs in, och det med en enda liten mening. Allt är förlåtet och syftet klarnar. Jag förstår hans uppsåt. Han må vara trägen i sin uppbyggnad, till den grad att man undrar om han underskattar oss som medmänniskor. Men det är trots allt värt det.

Jag kan komma med förslag på vad som skulle kunna göra filmen ”bättre”, eller ”effektivare” (för som film hade den kunnat vara båda delar) men det är inte min plats. Det här är ett konstverk och om Malick hade just det som sin intention så vill jag inte antasta det. Det skulle vara som att tycka att Picasso borde valt blått där han istället målade grönt.

Till sist: Aldrig har jag haft svårare att välja ett betyg, och aldrig har jag heller svängt så mycket under en films gång. Det ligger nog i filmens natur, men det gör det inte enklare.

Till sist 2: En sak är dock säker – Malicks klipparteam har aldrig haft en mer välförtjänt semester än den dom har just nu.

BETYG: 8.0

IMDB-rating: 7.9

/ Filmdagboken

BARNEY´S VERSION (2010)

Publicerat: maj 15, 2011 i Review
Etiketter:,

DATUM: maj 15

REGI: Richard J. Lewis

MANUS: Mordecai Richler, Michael Konyves

SKÅDESPELARE: Paul Giamatti, Rosamund Pike, Dustin Hoffman

SYNOPSIS: ”The picaresque and touching story of the politically incorrect, fully lived life of the impulsive, irascible and fearlessly blunt Barney Panofsky.”

FILMVALET: Barney’s Version – en äkta palmbladfilm. Tänk dig topplistan på din videobutik, så står den där, fodralet med en svår Giamatti i mitten omvälvd av diverse palmblad från olika filmfestivaler världen över. Vi har ju sett det förut (Sideways) och kommer se det igen (Win Win). Och det har funkat varje gång. Hade tre andra filmer på min ”to see-list”, men när jag ramlade över den här så var det något familjärt med ovan nämnda upplägg som gjorde att suget blev tillräckligt stort.

OMDÖME: Den stora anledningen till att jag valde bort de andra tre filmerna (I Saw The Devil, Blue Valentine och Incendies) var att de alla förmodligen skulle rucka ens välmående åt fel håll. Barney och hans liv är inte heller särskilt upplyftande skulle det visa sig.

Det här är ett epic drama om en mans liv, hans svårigheter, egenheter och misär – delikat dissekerat. En mångfacetterad man, vars val inte alltid är moraliska eller särskilt genomtänkta gör honom inte helt lätt att känna medlidande för men desto enklare att identifiera sig med. Han är ju inget annat än en helt vanlig (om än lite mer excentrisk än oss andra) person – och misstag gör vi alla. Problemet är att han uppfinner nya, gång på gång.

Paul Giamatti, Rosamund Pike och Dustin Hoffman får briljera i en stark cast. Sådana här filmer är liksom gjorda för skådespelare. Karaktärsdrivet, djupt och jordnära – typisk oscarfilm. Men vad saknades då?

Tonen. Den är lite svängig. Ibland ska den vara lite lustig, för att andra sekunden vara blytung och däremellan försöka vara lite anspråkslös och avskalad. Man vet aldrig riktigt var den ska hamna. Det enda man vet säkert är att Giamatti kommer må sämre och sämre till ett oundvikligt slut – det har funkat förr, och gör det nu igen.

BETYG: 7.5

IMDB-rating: 7.4


/ Filmdagboken