Inlägg märkta ‘suspense’

ÖRNNÄSTET (1968)

Publicerat: augusti 7, 2011 i Review
Etiketter:, ,

DATUM: aug 6

REGI: Brian G. Hutton

MANUS: Alistair MacLean

SKÅDESPELARE: Richard BurtonClint EastwoodMary Ure

SYNOPSIS: ”Allied agents stage a daring raid on a castle where the Nazis are holding an American General prisoner… but that’s not all that’s really going on.”

FILMVALET: Barndomsminnen. Tro det eller ej. Det här är en av de filmer jag minns låg hemma hos oss under TVn tillsammans med andra klassiker som Kanonerna På Navarone, Casablanca och Det Gyllene Skinnet. Jag har minnen av den så klart, men det kan lika gärna vara efterfabrikationer och falsk nostalgi.

Nå väl, en regnig lördag var det den här jag till slut bestämde mig för på Buylando. Ska den vara med på bloggen eller inte, det är frågan? Tanken är att bara filmer jag ser ”för första gången” ska hamna här – vi får se.

OMDÖME: Till att börja med: den här få vara med på bloggen – för jag minns knappt någonting. Små fragment, och lite av känslan kanske – men det här var första gången jag såg den. Och jäklar vad härlig känsla.

Clintan, Burton, kostymerna, färgerna, ljuden, tempot – det är mycket man kan klänga fast vid, bryta ner och lyfta upp. Men jag väljer intrigen. Den här var före sin tid på många sätt när det gäller just den. Den är smart, hemlighetsfull och ja, på sina håll till och med svår.

Burton gör det så bra. Han döljer inte bara för oss, utan för alla i hans närhet. Han vilseleder, spelar med och spelar mot – och under perioder har man ingen aning om vad det är man ser. Är det en krigsfilm, en Bond-film eller något helt annat?

Det spelar ingen roll. Oavsett vad är det en oantastlig klassiker.

Till sist: Helikopter under WW2? Nej.

Till sist 2: Skriven av Alistair MacLean – intressant. Måste kolla vilka andra filmer han ligger bakom.

BETYG: 8.0

IMDB-rating: 7.7

/Filmdagboken

THE ADJUSTMENT BUREAU (2011)

Publicerat: juni 10, 2011 i Review
Etiketter:, ,

DATUM: jun 9

REGI: George Nolfi

MANUS: George Nolfi, Philip K. Dick

SKÅDESPELARE: Matt Damon, Emily Blunt, John Slattery

SYNOPSIS: ”The affair between a politician and a ballerina is affected by mysterious forces keeping the lovers apart.”

FILMVALET: Hyfsat het film sådär på förhand. Damon, lite mystik, g-men, alternativ verklighet – som en Inception-klon eller en effekt av densamma. Så självklart har den varit på radarn ett tag. Men förhoppningarna på den fick sig en törn så fort den kom ut, där kritiker mumlade lagom högt i en typ av besvikelse att den inte nådde högre. Men jag misströstar inte. Med viss förbehållning för att dessa filmer snarare gör en just besviken, än att den faktiskt är dålig i ordets bemärkelse – så är den ändå värd en ärlig chans.

OMDÖME: Någon pannkaka är det ju självfallet inte – men kanske en crepes. Steget över. Här har vi en film (baserad på en novell) som har ett grymt uppslag och börjar lovande – men dribblar långsamt och stadigt bort sig på flera punkter. Den har hål, den ger inte sig själv en seriös chans samtidigt som den ger sig på en slags existensialism som tyvärr borde lämnats därhän.

Frågorna är många. Inte för att filmen är komplex, utan för att valen snarare inte backats upp ordentligt. Allt från saker i mytologin (hattarna och vattnet) till Damons bristfälliga försök att få reda på mer och – ett av de största hålen – varför Blunt inte bara söker upp ”sitt livs kärlek”, en person som i allra högsta grad är offentlig, på tre (3!) år. Det finns mer, men jag ser inte poängen i att spoila då den på ett sätt trots allt är sevärd. Här finns det bra skådespelarkemi och en (till en början) snygg romans – men manuset tillåter inte att saker och ting utvecklas till den nivå de är värda.

Jag har problem med att dom inte försökte göra det här till något större, tyngre. Den blir för lättvindig och lutar mer åt en film som handlar om religiösa aspekter snarare än det som faktiskt är ballt – det krökta rummet. Hade dom bara gjort en film med samma dörrpassage-sci-fi, med samme Damon, men utan ”The Chairman” hade den här kunnat lyfta långt mer. Too bad helt enkelt.

Slutligen ska väl nämnas i ett forum som detta att den är snygg, lite tankeväckande på sina håll och den trots allt ger en och en halv timmes underhållning. Inte illa pinkat för en crepes.

Till sist: Jag kan tänkta mig att novellen är grym.

Till sist 2: Hur går det för Damon nu egentligen? Hereafter, Invictus, den här? Just det ja, True Grit… Han är ofta bra själv, men vad gör det när resten sviktar.

BETYG: 6.5

IMDB-rating: 7.1

/ Filmdagboken

CASABLANCA (1942)

Publicerat: mars 21, 2011 i Review
Etiketter:, , , ,

DATUM: mars 20

REGI: Michael Curtiz

MANUS: Julius J. Epstein, Philip G. Epstein

SKÅDESPELARE: Humphrey Bogart, Ingrid Bergman, Claude Rains

SYNOPSIS: Set in unoccupied Africa during the early days of World War II: An American expatriate meets a former lover, with unforeseen complications.”

BERÄTTELSE: För att avsluta helgen med något minnesvärt, innan en mödosam vecka skulle börja, stod det mellan Pi, Pianisten och Casablanca. Hittade inte Pi, Pianisten tog för lång tid att ladda ned – medan jag redan hade Casablanca. Lite vemodigt att välja den dock, för jag hade så höga förhoppningar. Efter att jag sett den, skulle jag inte ha en av världens allra största klassiker kvar och potten med de mest sevärda filmerna ur den här eran skulle börja uttömmas.

Egentligen vet jag inte så mycket om den förutom att den ska innehålla en scen med regn, stiliga hattar och ett par minnesvärda repliker – och att den förmodligen är jäkligt bra. Skönt att ha träffat Bogart förut och spännande att se Bergman.

OMDÖME: Filmkonsten hade något alldeles speciellt förr i tiden. En konst jag inte hoppas har gått förlorat helt idag. Det går liksom inte att jämföra den här med, heller inte ens kanske bedömas jämte, låt säga Avatar, Inception, eller ens King’s Speech. Istället för effekter, ljud, komplexa/fantastiska intriger och scener står i stället ett delikat manus, klassisk berättarkonst (med svart mot vitt och det gråa däremellan), och starka karaktärer i fokus.

Bogarts uppsyn, självklarhet och pondus i hans plågade barägare hävdar jag att man inte kan göra om idag. Det samma gäller de flesta bitarna i detta pussel. Ett pussel som är en njutning bit för bit och helheten mer än så. I den ryms romantik, spänning, äventyr och drama kring en historia som i grund och botten effektfullt mynnar ut i en form av kärlek. Så enkelt men ändå så bra.

Till sist 1: Kul att få en relation till citaten: ”Here’s looking at you kid”, ”Play it again Sam” (som helt klart är felciterat, det sägs nämligen aldrig…) och ”We’ll always have Paris” – bland andra. Vilket kulturavtryck den lämnat efter sig…

Till sist 2: Gjord 1942? Mitt under rasande krig och ändå är det just kriget filmen kretsar kring. Nazister, fega fransmän och anti tredje riket-propaganda… Ballsy move.

BETYG: 9.0

IMDB-rating: 8.8 (IMDB Top 100 #17)


NORTH BY NORTHWEST (1959)

Publicerat: mars 8, 2011 i Review
Etiketter:, ,

DATUM: mars 7

REGI: Alfred Hitchcock

MANUS: Ernest Lehman

SKÅDESPELARE: Cary Grant, Eva Marie Saint, James Mason

SYNOPSIS: A hapless New York advertising executive is mistaken for a government agent by a group of foreign spies, and is pursued across the country while he looks for a way to survive.”

BERÄTTELSE: Nr 2 i kvällens Hitchcock Double Feature. Hade inga högre förhoppningar för några dagar sedan faktiskt, efter att Calle bashat den och sagt att jag mycket väl kan vänta med den till sist av mina kvarvarande Top 100-filmer. Men nu efter att ha sett två precis innan så dök dom upp ändå. Undvek att läsa något om den över huvud taget, vilket oftast är en bra grej, men att nästa superlegend – Cary Grant – skulle göra entré, det hade jag koll på. Fundering: hur många Hitchcock-filmer kan man se innan man tappar suget?

OMDÖME: Till att börja med måste jag säga att den här skiljer sig rejält från de övriga två. Den känns mer modern, som filmer görs idag. Cary Grants rollfigur/er påminner väldigt mycket om en George Clooney i Oceans, blandat med en nypa Donald Draper. Lite mer komiska inslag i den här, vilket jag inte var förberedd på, och Grant får stå för många av dem. Ibland tycker jag att han överspelar lite, men som helhet kan man förstå hur han charmade sig igenom film efter film, charmen, egot och naturligheten är hans grej.

En annan sak som skiljde var att ”scopet”, omfattningen på filmen är mycket vidare än både Vertigo och Rear Window. Här är det massvis av statister, ett flertal locations, stora vistas och ett, för tiden, minimalt bruk av back-drops. Jag tycker dock inte att mystiken och spänningen håller rätt Hitchcock-klass, den är mer rättfram. Där man under andra Hitchcock-filmer sitter och funderar över vem som gjort vad och vad allt betyder, ligger istället behållningen i hur det faktiskt ska gå för karaktärerna. Visst har den inslagen som gjort honom så berömd – mord, fel man, hemligheter och en blond kvinna bland annat – men här är det Grants karaktär som engagerar. Och det fungerar rätt bra det också.

Jag satt och funderade stora delar av filmen om varför denna inte gjorts om i modern tappning, kanske med en Clooney eller Matt Damon i huvudrollen. Den skulle bli en kommersiell succé i alla fall, så mycket kan jag säga. Tabu att remaka Hitchcock kanske?

BETYG: 8.0

IMDB-rating: 8.6 (IMDB Top 100 #38)


REAR WINDOW (1954)

Publicerat: mars 8, 2011 i Review
Etiketter:, ,

DATUM: mars 7

REGI: Alfred Hitchcock

MANUS: John Michael Hayes

SKÅDESPELARE: James Stewart, Grace Kelly, Thelma Ritter

SYNOPSIS: A wheelchair bound photographer spies on his neighbours from his apartment window and becomes convinced one of them has committed murder.”

BERÄTTELSE: Det blev en Hitchcock-kväll och varför inte börja med den här, som verkar vara brett ansedd som den allra bästa av hans verk. I det här fallet är det faktiskt den svenska titeln, ”Fönstret Åt Gården”, som jag knutit till filmen sen innan och jag har förstått att den skall vara en av Hitchcocks två ”one-location”-filmer (den andra heter tydligen Lifeboat). Ska bli kul att få ett förnyat ansikte på Grace Kelly också, Hitchcocks personliga favorit och en av The Hollywood Golden Ages allra starkast lysande stjärnor. Blir jag lika hänförd av den här som Vertigo?

OMDÖME: Till att börja med är filmen fantastiskt paketerad och presenterad – den begränsade, men perfekta miljön, och kamerarbetet är lysande. Ett klassiskt och väl utfört filmtrick som får tittaren att känna sig som tjuvkikaren själv.

Intrigen är också väldigt delikat, framförallt uppbyggnaden av den samma. Långsamt växer den fram, och när det börjar kännas för långsamt (och det gör det ibland) så kommer Grace Kellys Lisa in i rummet och då löser sig det mesta. Man kan förstå varför Hitchcock gillade henne…

Bästa skådespelarinsatsen står dock Stella för, Mr. Jefferies sjuksköterska, men som vanligt i Hitchcocks filmer är inte skådespelarna det viktigaste utan The Plot, med stort THE. Den håller högt snitt och drivs fram i sin ambiguitet – deras misstankar må vara befogade, men det är helt omöjligt att veta. Men det spelar ingen roll, berättelsen fortskrider oavsett och alternativa djupare sidospår får utforskas fritt under tajt spänning och det är det som är storheten i filmen.

Smart, snygg och minnesvärd är de bestående intrycken. Borde den inte göra sig perfekt som teaterpjäs?

BETYG: 8.5

IMDB-rating: 8.7 (IMDB Top 100 #21)