OCEANS (2009)

DATUM: maj 11

REGI: Jacques Perrin, Jacques Cluzaud

MANUS: Christophe Cheysson, Jacques Cluzaud mfl.

MEDVERKANDE: Jacques Perrin (Narration), Pierce Brosnan

SYNOPSIS: ”An ecological drama/documentary, filmed throughout the globe. Part thriller, part meditation on the vanishing wonders of the sub-aquatic world.”

FILMVALET: Ungefär på samma sätt och av liknande anledningar jag länge undvek att se The Cove, har jag även förbisett den här filmen. Vad som också problematiserat det hela är det virrvarr av liknande produktioner som spottats ut under senare år – Planet Earth, Earth, Life, Home osv. – som tillsammans riskerar att mätta ens behov och sug för naturen och denna typ av dramaturgiska enkelspårighet. Finns det något nytt att erbjuda eller är det bara mer av samma?

Jag valde den här endast för att jag ville testa Viaplay för första gången. Efter lite sållande så kom jag på att en naturfilm är en bra försökskanin och Oceans låg högst på listan.

OMDÖME: Mer av samma fast kanske bättre än nånsin. Kanske för bra, konstigt nog. Jag gick i alla fall in i en osynlig vägg av tvivel. Det var så snyggt och överväldigande att jag från minut ett störde mig på att det faktiskt inte kunde vara på riktigt. Jag letade efter avslöjanden och spår efter CGI och diverse VFX. Jag lät mig således inte uppslukas helt av den utan satt och längtade till dess att filmen var klar så jag kunde dubbelkolla hur mycket som var fake. Betyget sjunker tyvärr därefter, och det är mitt fel.

Märklig företeelse. Men jag förstörde den här upplevelsen för mig själv endast på grund av att jag vet att man kan göra sånt idag (på samma sätt som Magnus i Torsk På Tallinn vet hur man kunde manipulera saker och ting) och jag önskar att jag kunde få det ogjort.

För det här är på riktigt. Och det är helt sjukt vilka bilder dom hittat. Se den och sjunk in…

Till sist 1: Filmen på Viaplay var orginalet med fransk berättarröst. Känslan, pondusen och timingen perfekt. Bilden dock, inte tillräcklig. Så jag ger Viaplay underkänt för tillfället och såg den i HD istället.

Till sist 2: Den variant jag fick ner i HD var på engelska, med Pierce Brosnan. Jag kan inte understryka nog hur pass mycket sämre det kändes med honom än fransmannen. Han pratade sönder den och kändes allmänt fel ute i sin roll. Så jag uppmanar alla att se den med franskt tal – i HD och inte på Viaplay.

BETYG: 7.5

IMDB-rating: 7.7

/ Filmdagboken

THE COVE (2009)

DATUM: maj 1

REGI: Louie Psihoyos

MANUS: Mark Monroe

MEDVERKANDE: Richard O’Barry, Brook Aitken, Joe Chisholm

SYNOPSIS: ”Using state-of-the-art equipment, a group of activists, led by renowned dolphin trainer Ric O’Barry, infiltrate a cove near Taijii, Japan to expose both a shocking instance of animal abuse and a serious threat to human health.”

FILMVALET: Jag har dismissat den här filmen vid ett flertal tillfällen endast genom att snegla på diverse slogans och erinra mig att ”just det, det var den här aktivist-filmen ja”. Jag har alltid haft ett problem med aktivister, militanta veganer och trädkramare i stort, där en del av anledningen är att det alltid tycks finnas något att klaga på. Det verkar mer som att de här är människor som desperat söker grupptillhörighet och inte förmår ha sin egen röst som, istället för att leta i sig själva, hakar på den senaste trenden.

I princip, och nu kanske jag är hård, så är det av samma svaghet som mobbare, huliganer och rasister söker sig till varandra, i hopp om att råda bot på sin ensamhet. Den stora skillnaden är så klart att de har olika ändamål och kanaliserar vitt skilda saker där självfallet ovan nämnda aktivister ibland har en poäng. Men då kommer vi till min poäng: problemet är inte att folk tycker att vi ska rädda ekarna (det kanske vi ska), eller att de oftast inte ens tycks veta varför, utan att de väljer att krama dem, hungerstrejka eller skrika högt istället för att faktiskt göra någonting. Bli politiker om det är så viktigt, tjäna pengar, sälj saker, skänk pengar, prata sansat med folk, lobba, hitta bevis, sök. Jag vet inte om det låter naivt, och om så är fallet så är det OK – för det är inte ofta jag brunnit så mycket för en ek att jag fått testa att mitt sätt fungerar bättre – men jag tycker att det är tröttsamt att folk verkar tro att typiska aktivist-grepp kommer ändra någonting – min uppfattning är att det gör det väldigt sällan.

Men allt detta till trots, så tyckte jag att det var läge att se den efter att Filip och Fredrik lyft fram den i sin podcast. Jag får väl vara trogen min tes och göra någonting istället för att bara klaga högljutt, det kanske är skillnad på aktivister och Aktivister med stort A – so let’s save some dolphins.

OMDÖME: Stort A var det ja. Här pratar vi om doers som faktiskt vet vad dom pratar om, blir arga och agerar för att stoppa det. Och dom gör det inte genom att hålla i hand och hoppas att allt ska bli bättre (Rastovich och hans entourage, I mean, come on…). Utan dom gör the full monty – hela paketet – ska det vara så ska det vara ordentligt. Och det, mina vänner, är beundransvärda saker.

Filmen inspirerar en till att bli en bättre, mer aktiv person. Man får en knäpp på näsan som påminner en om ens egna val och vad man gör för det man bryr sig om. Bilderna och budskapet levereras utan pardon och jag grät faktiskt som ett litet barn då eftertexterna kom – effektfullt musiksatta till Bowies Heroes – I did’nt see that coming…

Vad det gäller produktionsvärdet och hur den är förpackad så når den inte högst upp på skalan. Det kanske är medvetet, men jag tror ändå att man vill leverera en så pass genomtänkt produkt som möjligt. Egentligen är den alltså bättre än vad den är, vilket kan låta märkligt – men som en förklaring menar jag att jag i efterhand kan sänka betyget en aning när jag kommer på att dom faktiskt kunde gjort den bättre. Nog om det.

Se den, och börja läs på lite mer om delfiner. Det ska i alla fall jag göra.

BETYG: 8.0

IMDB-rating: 8.5

/ Filmdagboken