DAYS OF HEAVEN (1978)

DATUM: maj 17

REGI: Terrence Malick

MANUS: Terrence Malick

SKÅDESPELARE: Richard Gere, Brooke Adams, Sam Shepard

SYNOPSIS: ”A hot-tempered farm laborer convinces the woman he loves to marry their rich but dying boss so that they can have a claim to his fortune.”

FILMVALET: Andreas hajpade Tree of Life på Facebook och hur Terrence Malick ”is changing the game”, vad nu det betyder. Jag har så klart mina förhoppningar om den filmen som på förhand känns väldigt pretentiös men med en handfull klass runt omkring. Det här fick mig att haja till då jag samma dag sett en artikel om Tree of Life på /Film som hade samlat de första intrycken från filmens premiär nu i dagarna i Cannes.

Där stod det något om att Malicks alster, och hans 40-åriga karriär med blott fem filmer, har blivit analyserat av cineaster fram och tillbaka för evigt. Jag började fundera på vem Malick är för mig och vad jag vet om honom. Nästan inget, blev slutsatsen. Efter en snabbcheck på IMDB inser jag att jag bara har sett Tunna Röda Linjen, och för att bygga upp förväntningarna för hans nästa – så tar filmdagboken på sig att gräva djupare. Nu blir det ”kulturigt” – tror jag.

OMDÖME: Så klart Malick har blivit analyserad, tolkad och kritiserad. Han är ju en true auteur. Så mycket visste jag faktiskt inte, men jag vågar mig på att slå fast det även fast jag nu bara sett två av hans filmer.

Han har ett språk, en röst och en känsla som andas naturalism. Ett sätt att föra fram sitt budskap på ett lugnt och sombert sätt medan hundratals fyllscener ser till att inget försvinner mellan raderna. Det är skönt. Avslappnande. Vad filmen faktiskt innehåller i form av story blir liksom sekundärt, man skall egentligen bara titta.

Precis som i Tunna Röda Linjen (första scenen i just den är talande, och jag kan nog gissa att den skulle kunna summera hans nämnda alster på många sätt) är det naturen och bilderna som står för känslan, en enklare intrig för dramat och musiken som topping. Den obefintliga dialogen ger skådespelare en naturlig framtoning och tillsammans är det vad det hela blir – filmmakande med pretentionen att det som sker på duken händer utan inverkan av massa Hollywoodifiering eller publikfrieri.

Pretention ja, det kanske är hans fallgrav – för det kan bli för mycket. Men jag tycker den här klarar sig på håret. Intressant – mer Malick kommer.

Till sist: I och med tempot och icke-dialogen kan den kännas långsam, men märkligt nog var den bara 1h30m. Skumt.

BETYG: 7.5

IMDB-rating: 8.0

/ Filmdagboken